Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1868, sida 1

kelknippan varseblef snart min förvirrade min och kom fram till mig. — Hoarför har ni blifvit arresterad? frågade han mig. — Det ret jag inte. Han ryckte på axlarne. — Det vanliga svaret. Polisen har likväl annat att göra än att arrestera folk, som bränna vaxljus i Nötre-Dame! Han drog sig undan, då gälla skri från ett hörn af logementet kallade honom tillbaka. — Tyst! Eller skall jag stifta fred derbort? Då han såg mig nedslagen och förtviflad, förde en känsla af medlidande honom åter till mig? — Har ni pengar? — Jag hade femtio francs, då jag kom hit, men man har visiterat mig och tagit dem ifrån mig. — Ja, det är bruket här. — Ni kunde ha ett vapen. — Ni är således penningkarl. Ni borde vara ensam, och ensligheten väcker ångern. I det ögonblick jag ämnade bedja honom att skaffa mig en ensam cell, inträdde en andra fångknekt, och jag såg i den halföppna dörren en gendarms blå byxor. Mannen ropade: — Manspersonen Surypere! — Det är jag, sade jag till den, som hade visat mig något medlidande. Al, är det ni? Man kommer för att hemta er till förhör. Marsch, min gosse! Han förde mig till dörren, öfverlemnade mig till sin embetsbroder, hvilken visade mig för gendarmen och sade: — Se der är fogeln.