DE TIJUGOEN.-) Pariserskildringar af Scholl. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg.) ANDRA DELEN. En ohygglig vistelseort. Lifvet hade visserligen hitintills just icke behandlat mig som ett bortskämt barn, men jag hade ej den minsta aning om den fräckhet och sedeslöshet, som krälade i denna håla. Vid mitt inträde öfverhopades jag af en storm af frågor på en rotvälska, hvaraf jag ej förstod en bokstaf. Ohyggliga, blåbleka lösdrifvare, skägglösa, förslappade före manbarhetsåldern, samtalade om de gräsligaste saker under afskyvärda åtbörder. Jag kände mig ytterligt förvirrad och svarade med tystnad på dessa uslingars spörjsmål. — Han sätter upp Flyfraren, sade en. — Till lantärnan med aristokraterna! tjöt en annan. — Ho, Ho, herr markis! gläfsade skaran i korus. Jag sökte skjuta tillbaka de mest närgångna. — Pass opp, han slår bakut! Jag började känna mig illa till mods bland detta utskum. Lyckligtvis inträdde en fångknekt, och oväsendet upphörde ögonblickligt. Mannen med den stora nycArYm OO AT. oe