Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1868, sida 1

eljest med rättighet att derom i allmänna tidningarna så kungörelse införa, vill bokhandel idka, eller böcker försälja, att göra anmälan derom hos justitiestatsministern. Häremot är reservation afsifven af hr Munck af Rosenschöld. Rörande debatten om upphörandet af tvångskursen å riksbankens sedlar skrifver Aftonbladet: Om någonsin i en debatt skäl och bevis varit afgjordt ölvervägande på den ena sidan, så har det otvifvelaktigt varit under den öfverläggning, som i dag förts i andra kammaren om ändring af 72 5 regeringsformen; i hvad den rörer der stadgad trängskurs å riksbankens sedlar. Men om de goda skälens makt är stor, och om man vid åtskilliga tillfällen haft anledning glädja sig åt, att den förmår göra sig gällande inom vår andra kammare, så är likväl fördomarnes makt större, och derför har resultatet blifvit, att kammaren, med 89 röster mot 76, afslagit det framställda grundlagsändringsförslaget. Landtmannapartiet, har man sagt oss, hade beslutit denna utgång, och vi måste erkänna, att det här gifvit ett lysande prof på sin makt. På samma gång har det också gifvit ett förnyadt bevis på den mycket egendomliga företeelse, som man i dag icke för första gången bevittnat, att detta parti icke har ringaste betänklighet vid att votera omkull sina egna chefer. IIrr Posse och Kej yttrade sig båda för förslaget, den förstnämnde isynnerhet med ganska mycket eftertryck och utan den ringaste tvekan. Men hrr Medin, Jöns Pährsson, Ola Jönsson, Åke Andersson, Jonas Jonasson, Per Nilsson, Ola Bosson Olsson, Itvarsson, m. fl, m. fl., hade annorlunda beslutit, och deras mening blef den segrande. Bibehålla hrr Posse och Key sin ställning såsom chefer för landtmannapartiet, trets de förnyade nederlag partiet tillfogar dem i de vigtigaste principfrågor, måste det erkännas, att dessa herrar dermed ådagalägga, att de alldeles icke äro besvärade af alltför stor ömtålighet. Man har talat om att dessa herrar skulle kunna på landtmannapartiets axlar stiga upp till taburetterna. Skulle detta, så ytterst orimligt det låter, någonsin gå i fullbordan, så gifva de genom det sätt, hvarpå de fördraga dekonfityrer inom nämnde parti, en garanti för, att de åtminstone icke skulle för några småsakers skull besvära konung och land med någon ministerkris. Det ifrågavarande grundlagsändringstörslaget understöddes af hrr v. Troil, Agardh, De Mart, Liljencrantz, Lönnberg, Gripenstedt, Biljeström, Posse, Mannerskantz, Hierta, Hessle, Key, Julius Lindström, Björk, Resenberg, Leffler och Grafström. Motståndarne voro, utom de ofvan uppräknade ledamöterna, hrr Koskull, Witt, Hedenberg, Uhr, Östman, Rundbäck och Jonas Andersson, den sistnämnde dock påtagligen med mycken tvekan, och endast derför att han befarade att förändringen skulle vålla någon oro hos dem, som i dessa frågor ännu hafra dunkla begrepp. Huru bedröflig utgången än må vara, torde man dock böra ihågkomma, att det nu var första gången, som detta förslag under den nu verksamma generationen bragtes å bane. Då det emellertid lyckats redan nu vinna en så betydaude terräng och ett så kraftigt understöd, är det i hög grad sannolikt, att detsamma, återupptaget vid nästa riksdag, då skall blifva hvilande och således förekomma till slutligt afgörande lika hastigt som om det nu blifvit lagdt på riksdagens bord.