Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1868, sida 3

SULIUUQrlk RUILIHLULIAIOCH StudUuslTuLLILILIAKTLIRC, al KOHImunens gemensamma utgifter. Med afseende härå yttrade sistlidne riksdags lagutskott: ,,Om hvarje medlem af kommunen deltoge i utgifterna lika med en hvar af de öfriga, vore det visserligen i sin ordning, att alla egde lika inflytande på besluten; men så länge andelen i de utgifter, som beslutas och uttaxeras, är beroende at hvars och ens förmögenhet, kan icke med rättvisa eller billighet vara förenligt att de, som af en ifrågasatt utgift för ett visst ändamål komme att drabbas i en högst obetydlig mån, skulle, så snart deras antal öfverstege hälften af de vid en stämma närvarande, hafva makt att besluta samma utgift och beloppet af densamma i strid med de öfrigas mening, för hvilka beslutet medförde skyldighet till ett skattebidrag för hvardera, ojemförligt större än alla de förras tillsammanlagda. Då det nuvarande lagutskottet tillåter sig att åberopa och såsom sina egna upptaga de skäl, hvilka sålunda ! redan vid sistlidne riksdag blifvit emot införande! af per-capita-omröstning i kommunala angelägenheter anförda, förutser utskottet emellertid den invändning, som emot dessa skäl möjligen kan komma att göras och vill icke undandraga sig att densamma på förhand bemöta. Någon kunde nemligen anmärka, att ehuru visserligen icke alla kommunens medlemmar till fyllandet af dess behof bidraga med lika stort belopp, så betala de dock alla i mån af sin förmögenhet och äro följaktligen alla lika skattskyldige till kommunen. Sådant är dock icke fallet. Skattskyldigheten är verkligen icke för alla kommunens medlemmar fullkomligt lika. Alla till staten skattskyleige, som ega en årlig inkomst af kapital eller arbete, understigande 1,800 rdr, åtnjuta, såsom bekant, skattefrihet för 300 rdr, under det att intet afdrag medgifves för dem, hvilkas inkomst öfverstiger nämnda belopp. Deraf följer ock att de förstnämnde, hvilkas antal sannolikt i de flesta kommuner är det största, till fyllande af kommunens behof bidraga icke i samma utan i mindre proportion till sin inkomst än de sistnämnde. Om! man t. ex. jemför en person, som eger 400 rdr årlig inkomst med en, som eger 2,000 rdrs, finner , man att den sednare är skyldig lemna 20 gånger: så stort bidrag till kommunalbehofvens fyllande som den förre, ehuru hans årsinkomst endast är 5 gånger större. Kan det vara rimligt, att dessa båda personer ega lika stort inflytande på utgifternas bestämmande? Säkerligen icke. Men då man medgifvit detta, har man ock erkänt det orättvisa i personlighetsprincipens konseqventa tillmpning på den kommunala röstberäkningen. unu mera i ögonen fallande är denna orättvisa, då man tager särskildt förhållandena på landsby; den i betraktande. Der utgå nemligen, till följd af representationens hos K. M:t gjorda framställning i ämnet, kommunalutskylderna numera i olika proportion af jordbruksfastighet och af andra beskattningsföremål. För en till 3,400 rdrs värde taxerad jordbruksfastighet, hvilken är uppförd till en bevillning efter andra artikeln af 1 rdr 2 öre, betalas mera än dubbelt så stora kommunalutskylder, som för 400 rdrs årlig inkomst af kapital eller arbete, hvilken drager 1 rdr bevillning till staten. Till ersättning för denna dubbla skatt-. skyldighet har lagen tillerkänt egarne eller brukarne af jordbruksfastighet dubbel rösträtt emot andra kommunens invånare. Nu vill man beröfva dem denna rätt, men behålla skyldigheten oförminskad, ty någon förändring derutinnan har jeke af motionärerna blifvit ifrågasatt. Följden häraf skulle blifva den, att, om pluraliteten af de vid en kommunalstämma närvarande händelsevis ut-; gjordes af löntagare, fabriksidkare, landthandlande och kapitalister, utgifter skulle kunna, i strid mot jordbrukarnes önskan, beslutas, hvilka komme att drabba hvar och en af de sistnämnde i dubbelt så stort förhållande som hvar och en ar de törstnämnde. Ur hvilken synpunkt en åsigt, som skulle leda derhän, må kunna försvaras, icke är det ur rättvisans och billighetens. Dessutom torde det böra framhållas, att för fastighet skattas till kommunen utan afseende på det högre eller mindre belopp, hvartill egendomen kan vara intecknad, under det att för arbete skatten drabbar endast den verkliga årsförtjensten, Den ene betalar således för hvad han synes ega, den andre deremot r hvad hans arbete verkligen inbringar honom. äfven derigenom tynger skattebördan olika på kommunens särskilda medlemmar. Utskottet tror sig nu hafva vederlagt de tövå motiv, hvilka blifvit anförda för den ifrågasatta förändringen, och utskottet har dessutom framhållit den väsendtliga rubbning i grunderna för riksdagens bildande, som skulle förorsakas genom personlighetsprincipens tillämpning på den kommunala röstberäkningen. Vid detta ämnes behandling framställer sig emellertid till besvarande ytterligare den frågan: är den af motionärerna yrkade lagförändringen ur klokhetens synpunkt tillrådLikasom hvarje annan rättighet är naturligtvis äfven rättigheten till deltagande i de kommunala angelägenheternas afgörande en personlig; men deraf följer ingalunda ätt den är en allmänt mensklig. hvilken bör i lika mån åtnjutas af alla. Tvärtom måste det vara en af lagstiftningens uppgifter, att se till, det afgörande rösten i kommunernas angelägenheter icke lemnas åt dem, hvilka för desamma hafva ett jemförelsevis ringa intresse och tilläfventyrs sakna de för dessa angelägenhe-J ters handhafvande erforderliga egenskaper. Nägon absolut ofelbar mätare häraf finnes visserligen icke; 1 men likasom man måste antaga, att de, hvilka il. väsendtligaste mån bidraga till fyllandet af kom-. munens behof, äro mest intresserade att dessa bidrag ändamålsenligt användas, så synes det ut1 skottet ligga i sakens natur, att den, som dagligen lj måste från morgon till afton med strängt mekaniskt arbete söka förtjena ett nödtorftigt lifsuppe-. hälle, icke kan hafva hvarken tid eller lust att J L 8 8 i 1 ( ö ö ö örvärfva sig det mått af vetande, hvilket är ett ilkor för åskådningens vidgande utöfver de dagliga behofv nåkränl förmägans skärpande och ligheten af egen fördomsfri pröfning. Således, ehuru dagakarlen, tjenaren eller torparen, så vida de äro till kommu-; nen skattskyldige, icke böra från rättigheten att deltaga i afgörandet af kommunens angelägenheter uteslutas, maste det ligval meugifvas, att deras trånga verksamhetskrets icke kan skänka den mångsidiga erfarenhet, den kännedom af en mängd både sakförhållanden och personer, som hos den sjelfegande jordbrukaren, den dristige köpmannen eller näringsidkaren småningom uppkomma och i samma mån tilltaga som deras verksamhet vidgas, Deremot är det ganska tänkbart, att det misensje öfver egen ställning, den lätt förklarliga missunsamhet mot bättre lottade, som ofta förefinnes hos de okunniga och mot fattigdomen kämpande, skulle göra det lätt för den, som derat ville begagna sig, att för egna syftemål tillvälla sig ett öfvervägande inflytande på afgörandet af kommunens gempnsamma angelägenheter. Hvad utskottet iu sagt hvilar icke på några löslisa antaganden; det är grundadt i sakförhållanden, hvilka, huru mycket de än förtjena att af menniskovännen beklagas, likväl måste af lagstiftaren bedömas sådana de äro, icke sådana han kunde önska att de vore. Utskottet måste före uttala den bestämda åsigten, att en lagförändring, åsyftande personlighetsprincipens omedelbara tillampning på den kommu-. nala röstberäkningen, vore i hög grad oklok och otillrådlig. Ännu vådligare blefve en dylik förändring, om den nu bestämda gränsen för skattefrihet för inkomst af kapital eller arbete nedsattes, eller om gällande stadganden angående vissa kommunalmedlemmars uteslutande från rösträtt upphäfdes. Sistnämnda stadganden — till hvilka utnkrets, för omdämes