Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1868, sida 3

af kommunens angelägenheter taga del. Då emellertid denna ur billighetens synpunkt högst nölvändiga reform icke utan den största fara skulle kunna ega rum, så vida den ställdes i samband med införandet af lika rösträtt i kommunala angelägenheter, ligger deruti för utskottet ett ytterligare kraftigt skäl att hemställa, det hrr Danielssons, W. Nilssons, Olaussons och Hiertas motioner i hvad de afse införandet af per-capita-röstning i kommunala angelägenheter icke måtte af riksdagen bifallas. Hvad nu blifvit yttradt gäller äfven i afseende på hrr Anders Pehrssons, Ljuslins och Pehr Jonssons motioner, för så vidt de afse införandet at per-capita-omröstning vid val till alla kommunala befattningar; men utskottet har derjemte funnit de i sistnämnda motioner framställda förslag vara sådana, att ett i öfverensstämmelse med dem affattadt lagstadgande skulle vid tillämpningen leda till den största inkonseqvens. Om man nemligen. lika med motionärerna, antager, att graden af inflytande på kommunalutskyldernas bestämmande bör bero på graden af skyldigheten att i dessa utskylder deltaga, så följer deraf alideles klart och tydligt, att samma princip måste tillämpas äfven vid val af de personer, som i berörda afseende utöfva kommunens beslutande rätt. Nu är stadgadt, att i alla städer, som hafva öfver 3,000 innevånare — och deras antal uppgick vid slutet af år 1866 till 36 — skall kommunens beslutande rätt i alla dess gemensamma angelägenheter, således äfven i kommunala beskattningsfrågor, utöfvas af stadsfullmäktige, och i alla öfriga städer kan vid allmän rådstuga beslutas om denna rätts öfverlemnande åt dylika fullmäktige, likasom äfven på landet kommunalstämma eger att, med vissa inskränkningar och undantag, åt kommunalfullmäktige öfverlåta att med kommunalstämmans rätt handlägga och afgöra de till stämmans behandling hörande ärenden. Motionärerna hafva dock icke för val af stadseller kommunalfulläktige ifrågasatt något undantag från den af dem reslagna allmänna regeln, att vid val röstetalet skulle beräknas per capita, utan de synas hafva förbisett, att deras framställningar, om de bifölles, skulle leda derhän, att i en del kommuner åt förmögenheten bevarades ett proportionerligt inflytande på utskyldernas bestämmande, medan i andra åter detta inflytande helt och hållet tillintetgjordes. Det som är rätt i en kommun, måste dock vara det äfven i en annan. Dessutom är det icke blott den mindre kommunen, staden eller socknen, som at sina medlemmar eger att fordra bidrag till de gemensamma utgitternas bestridande; ifven den större kommunen, länet, är understunm deraf i behof, och jemväl langstinget är derre en genom val tillsatt myndighet, hvilken eger tt utöfva kommunal beskatiningsrätt. Deraf följer, att då, på sätt motionärerna föreslagit, förmögenhetsprincipen fortfarande bör tillämpas på heskattsfrägor, icke heller elektorer för landstingsmäns utseende böra efter hufvudtalet väljas. Men om från ett dylikt valsätt både stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige och elektorer för landstingsmannaval måste undantagas, så lära väl de kommunala befattningar, hvilka derefter återstå, icke vara af den vigt och betydelse, att, i afseende på val till dem, särskilda bestämmelser i fråga om östernas beräkning böra meddelas, och utskottet inner sig alltså föranlåtet hemställa: att hvad hrr Anders Pehrsson, Ljuslin och Pehr Jonsson i nu omförmälda afseende anfört och föreslagit, icke måtte af riksdagen bifallas. (Forts.)