Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1868, sida 2

i ett bebodt hus, straffas med tio år på galererna, eller en liten lustresa till Cayenne. Saturnin skrattade. Jag kände mig intagen af fasa. Uader fyra hela år kämpade jag emot mörka tankar. Jag hade föreskrifwt mig arbetet som det yttersta botemedlet, och jag höll mitt löfte gent emot mig sjelf. Jag hade blifvit tyst och sluten gent emot kamraterna, som hade emottagit mig så bjertligt. De nykomna funno mig stel och otillgänglig samt hade gifvit mig binamnet Tvärviggen. Jag var verkligen sjuk; det onda fanns i hjernan, men småningom kände jag att det slappade kroppens fibrer. Hemifrån kommo sorgliga underrättelser. Far hade dött efter vinbergningstiden. Sysslolösheten hade drifvit honom till dryckenskap; någonting ganska vanligt hos landtbefolkningen. Genom rastlöst arbete hade jag ernått ett relativt lugn, om ej en på förnuftsskäl grundad sinnesro. Jag bör äfven bekänna att jag, likasom de flesta mindre lyckligt lottade, hade rönt en smak för lyx och nöjen, som de fattiga endast kunna ana. Krogarnes råa munterhet och de allmänna balernas flyktiga kärleksförbindelser hade knappt döfvat mig. Efter några orgier, som jag ej kunnat undvika, hade jag återvunnit väldet öfver mig sjelf. Likväl kände jag ett sår i mitt hjerta och likasom en remna i samvetet. Jag sökte förgäfves att spjerna emot, vredgas på mig sjelf och lugnt öfverlägga, ty stundom sveko mina krafter plötsligt. Herr Vorimore yttrade i början några uppmuntrande ord till mig; derefter, — ty