Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1868, sida 2

ökades af gaplystna, hvilka aldrig saknas i Paris. Två; herrar i trekantiga hattar och värjor skakade en stackars spinkig syndare, som förgäfves sprattlade emellan em. — Årrestera honom! ropade några hederliga borgare. — Ja visst, men lemna oss då rum, svarade polisagenterna, helt förståndigt. Saturnin hade underrättat mig om dessa vårdares af den allmänna säkerheten verksamhet. De använde förgäfves både händer och armbågar; de nyfikna fortforo att trycka sig mot hvarandra, likasom sillari en tunna. Den spinkige syndaren vacklade och bleknade. Slutligen svimmade han under hopens påtryckning. — O, den krukan! tjöto några ohyggliga qvinnor-. — Men, hvarför all denna harm? vågade jag fråga min granne. — HIvarför? Man borde hänga dem allihop utan dom och ransakning! Han har slagit ut en ruta och stulit en näfve guldmynt. Lyckligtvis knep man honom bums. En at polisagenterna hade lagt tjufven öfver sin axel, likasom en säck. Jag betraktade uslingens hufvud, hvilket dängde, grått som murbruk, mot den kraftfulle bärarens rygg. Ögonen voro slutna, och den uppsvällda tungan stack fram mellan läpparne; det var ohyggligt. — Låt oss gå, sade jag till min kamrat. Sedan vi gått några steg, fortfor jag: — Hvad tänka de göra med den stackam? — Ah, det är helt enkelt. Man sätter honom i kurran, och vid nästa session blir ban dömd. Stöld, i förening med inbrott: