Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1868, sida 3

nättegängsoch Polissaker. Poliskammaren. För några dagar sedan omnämndes i H.-T. att urmakaregesällen Johan August Nilsson den 23 sistl. Mars på förmiddagen afvikit från urmakaren P. J. Wallns i huset n:o 15 vid Kungsgatan belägna verkstad, medan Walln, hos hvilken han var anställd som biträde, var borta på en stund, hvarvid Nilsson medtagit Wallen tillhöriga ett guldoch ett silfverur, tvenne ringar med rosenstenar, tvenne bröstknappar med d:o. en silfversnusdosa, en ytterrock, en klädesväst, ett par byxor samt tvenne skjortor. Knapparne, dosan och ringarne förvarades i en chiffonier, som uppbrutits. Klädespersedlarne hade funnits i ett skåp. Derefter hade Nilsson begifvit sig till Kongsbacka och sedermera till Varberg, der han blef häktad och hitförd. Nilsson var sistl. gårdag inställd till polisförhör. När han greps i Varberg innehade han Wallns rock och byxor samt den ena af de stulna skjortorna, å hvilken en bit, der namnet stått, var bortrifven. Han förnekade dock att ha stulit någonting från Wallän, och påstod att han köpt af denne för 24 rår rocken och byxorna, som han redan betalt genom arbete å verkstaden. Skjortan hade han äfvenledes köpt, men af hvem eller hvar kunde han icke minnas. Han hade också ett guldur, som han uppgaf sig ha köpt i Drammen för flera år sedan. Då han icke ötverenskommit med Wallen att stanna någon viss tid hos honom, fann han det icke underligt att han lemnade Wallen såsom han gjorde. Det har upplysts, att Nilsson, samma dag stölden skett, varit inne hos guldsmeden Zetterström vid Kungsgatan och velat sälja en dyliklring, som stulits från Wallen, men att Zetterström icke köpt ringen. Nilsson har äfven besökt Borås, der han hos en urmakare Hoff utbjudit till salu ett silfveroch ett guldur. I Varberg hade han bortbytt ett guldur. Oaktadt dessa upplysningar och hvad i öfrigt förekommit mot Nilsson, hvarigenom det är uppenbart att hans uppgifter voro osanna, vidhöll han likväl dessa och kunde icke förmås att tillstå det ban bestulit Wallen på nämnde effekter. För inhemtande af närmare upplysningar om hans transaktioner på andra orter uppsköts målet till den 14 dennes, och Nilsson återfördes till häktet. — I går hölls i poliskammaren förhör angående den samma dag i H.-T. omnämnda sorgliga händelsen, som timade föregående afton kl. mellan 8 och 9 i vaktmästaren vid skarpskyttekåren Krans bostad, då hans fjortonårige son, Olof Pontus, af våda aflossade ett med kula laddadt gevär, hvilken träffade jernbäraren Andreas Perssons adertonåriga dotter, Anna Lovisa, i hufvudet, med den bedröfliga påföljd att hon kort derefter afled. Af gossen Olof Pontus, hans syskon och några andra personer, som voro inkallade och blefvo hörde, inhemtades att Anna Lovisa vid nämnde tillfälle varit på besök hos Pontus syster, Gustafva Krans, då brodren Johan Albin Krans och cigarrarbetaren Alfred Svensson, hvilka voro jemnåriga och barndomsvänner, äfven voro inne i rummet, liksom några mindre, vaktmästaren Krans barn. Härunder lekte man med hvarandra. I detsamma inkom Olof Pontus, och när han bemärkte att Anna Lovisa med en käpp på skämt slog Johan Albin öfver ryggen, tog han ett i rummet befintligt gevär och påsatte en knallhatt, som han haft sedan han i Söndags var å Lorensberg. Han spände hanen, men visste icke att geväret var laddadt, och tänkte afskjuta knallhatten, för att på så sätt deltaga i leken, då systern Gustafva tillsade honom att akta sig, ty det kunde finnas krut i geväret. Efter denna tillsägelse satte han gevärets kolf vid ena sidan och ämnade åter spänna ned hanen, men denne halkade från honom och slog igen, hvarvid skottet brann af och kulan träffade tinningen på Lovisa samt passerade genom hjessan, hvarefter den fastnade i träpanelen vid fönstret, der Lovisa var stående. Hon nedföll ögonblickligen sanslös. Hennes föräldrar blefvo straxt efterskickade, äfvensom vaktmästaren Kranz, som befann sig i exercishuset vid gamla allen, hvarjemte läkare tillkallades, men denne förmådde ingenting att uträtta. Hon afled vid tvåtiden på morgonen, utan att under tiden ha gifvit något klagoljud ifrån sig)