Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1868, sida 3

För vaktmästaren Krans hörande uppsköts un dersökningen till i morgon, då gossen Olof Pontus äfven skall vara tillstädes. (Från Stockholm). Ogrundad anklagelse. Till rådhusrättens 3:dje afdelning hade poliskonstapeln Hedström utverka stämning å kaptenen vid k. Andra lifgardet C. F Bibau, med yrkande om ansvar å den sistnämnde för det han u an giltiga skäl skulle hafva intör Hedströms förmän anklagat denne att å Carl XIII:s torg hafva under rusigt tillstånd förgått sig mot kapten B. medelst oqvödingsord m. m., hvilken anklagelse hatt till följd Hedströms afskedande från polisen. Kapten B. nekade för att hafva anklagat H. inför dennes förmän för fylleri, utan blott för otidigheter. H. begärde att få styrka angifvelsen, hvarpå målet uppsköts till den 20 dennes. — Försnillningen å Långholmen. Vid sjette afdelningen företogs i Måndags till behandling det från poliskammaren remitterade ransakningsmålet, rörande afvikne kamreraren Gerard Edmans och i häkte inmanade förre sergeanten Johan Adolf Wibergs vid straffoch arbetsfängelset å Långholmen föröfvade underslef, uti hvilka förre direktören vid samma fängelse, majoren i armåen F. A. Tellander anses hafva varit delaktig. Vid målets påropande inställde sig från häktet upphemtade Wiberg, hvilken åtföljdes af v. häradshöfdingen Ludvig Möller som rättegångsbiträde. Å kärandesidan tillstädeskom v. häradshöfding C. H. Odelberg, dertill förordnad af justitiekanslersembetet. Tilltalade Wiberg, först hörd öfver sina föregående lefnadsomständigheter, berättade att han föddes den 31 Juli 1831 i Norrköping, hvarest fadren, som ännu lefver, är fabrikör. Modren är död. W. vistades hemma i föräldrahuset till 1846, då han konfirmerades, hvarefter han kom i bandel i Sala och derefter i Vesterås, tills han 1855 blef egen handlande. Affärerna gingo emellertid illa, så att han 1857 nödgades göra konkurs, hvarefter han försörjde sig med att föra böcker åt handlande, tills han i Maj 1862 erhöll plats vid Långholmen såsom biträde åt Edman. Den anklagade är gift och har tvenne barn, 10 å 12 år gamla. Rörande sjelfva förbrytelserna afgaf den tilltalade följande berättelse: W. hade ej varit anställd bos fångstyrelsen, utan enskildt hos Edman, af hvilken han uppburit i årlig lön 1,200 rdr förutom 300 rdr i sportler, hvilka utgingo, hälften vid jul och hälften vid midsommar, med 150 rdr åt gången. Den af Edman föröfrigt utdelade lönen hade utgått med 200 rdr hvarannan månad. Från början hade hans göromål inskränkt sig till att biträda Edman på kamrerarekontoret, men sedermera hade den sednare äfven anmodat honom att biträda vid emottagande af vedleveranser och åtskilliga andra artiklar, tillhörande fängelset. Han hade alltid på Edmans befallning eller efter dennes muntliga diktamen utskrifvit qvittenserna å de poster han emottagit och ansåg derföre att ansvaret för försnillningarne, äfvensom för de förfalskade qvittenserna, böra rättvisligen drabba Edman, hvilkens uttryckliga befallning han alltid ställt sig till efterrättelse, utan att göra sig reda för huruvida de voro sanna eller falska. Han nekade ej för att hafva utskrifvit de falska qvittenserna å levererade partier ved, men påstod sig då ej känna deras verkliga beskaffenhet, medan han sällan befattade sig med att vara närvarande vid vedupplaget, då denna uppgift i främsta rummet ålåg vedgårdsförmannen etc. Mot denna af W. afgifna berättelse gjorde v. häradshöfding Odelberg några anmärkningar, bland andra, att det icke var fullt sanningsenligt att W. varit i Edmans enskildta tjenst, alldenstund W. redan i November 1862 fått fast lön utaf fångstyrelsen och sedermera fortfarande densamma åtnjutit; att W. under tvenne månaders tid haft anställning som tillförordnad kamrerare och att ett af de af honom utfärdade falska qvittenser just under samma tid sett dagen äfvensom W:s uppgift, att då han den 16 sist). Januari arresterades och i sin dåvarande sinnesskakning erkänt förfalskningarne, och hvilket erkännande han nu sökte återtaga eller modifiera, håller så mycket mindre streck, som han redan förut inför fångstyrelsen, äfvensom sedermera inför poliskammaren, detsamma vidhållit; förbehållande sig åklagaren att i mån målet blir närmare utredt, ti mot den eller de personer andraga de ansvarspåståenden, hvartill ransakningen kan föranleda. På grund häraf beslöt domstolen uppskjuta målets vidare handläggning till den 14 dennes.