Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1868, sida 2

artikel, i hvilken nämnde tidning äfven i denna fråga på ett hedrande sätt skiljer sig från de flesta af sina kolleger i Tyskland. Skall man — frågar ,, Köln. Zeit. — således nu omsider kunna utropa Finis Polonige? Ännu år 1848 var Polens återupprättande ett gemensamt program för alla nyancer af det liberala partiet i Tyskland; men under någon tid har det varit ett mode hos tyskarne att beteckna Polens undergång som ett sjelfförtjent öde och ett glädjande faktum. Att Polens delning icke skulle varit möjlig, om icke staten under århundraden varit ett byte för en olidlig adelsstyrelse, detta vet en hvar. Men att alla polacker böra bära följderna häraf, är en modern sofistik. Maria Theresia var af annan åsigt. Hennes yttrande — ,Mea culpa! — kan icke beröfvas sin vigt genom en tendentiös framställning at händelserna. Och hvad som redan gällde om delningen 1772, finner ännu mera tilllämpning på delningarne 1793 och 1795. Då Ryssland med vapenmakt undertryckte polackernas försök att gifva landet en bättre statsförfattning, och då Preussen — tvertemot löften om vänskap och beskydd — förband sig med Ryssland om att åstadkomma Polens undergång — äro polackerna äfven skuld härtill? Man kan nu visserligen medgifva, att polackerna till en del förtjent sin olycka, samt att de till och med ännu icke lärt nog i lidandets skola; men allt detta bevisar icke, att Polen icke längre skulle hafva rättighet att utgöra en egen stat. Visserligen skall denna stat icke kunna återfå 1772 års gränsor; men t. o. m. om Bismarcks beräkning vore riktig, att det blott finnes 7 å 8 millioner polacker — sjelfva angifva de antalet till dubbelt — bör man ihågkomma, att det finnes långt färre magyarer, samt att dessa likväl nu åter bilda ett rike, änskönt Österrike ännu år 1849 ansåg detta land tillintetgjordt. Frågan är, huruvida Ryssland, Preussen och Österrike hafva något gemensamt intresse af att motsätta sig Polens återupprättande. Preussen och Österrike hafva icke någet sådant intresse! Visserligen skulle Preussen utsätta sig för att få återgifva några landsträckor, som likväl ej skulle utgöra hälften af storhertigdömet Posen; men fördelen att åstadkomma en mur mot den ryska kolossen skulle vara ofantlig. Österrike har mera än en gång varit benäget att lemna ett villigt öra åt Frankrikes förslag till Polens återupprättande, och t.o.m. nu gynnar Österrike polackerna i Galizien. Hela föreställningen om, att en nation, hvilken räknar minst 8 millioner på ett territorium samlade innevånare, genom grannstaternas våldsamma politik skulle på mindre än 100 år kunna bortskaffas från jorden, beror på en villfarelse, som är desto märkligare under en tid, då nationalitetsidben blifvit starkare och städse vinner ökad lifskraft. AMERIKA. I en artikel — ,,Den nye amerikanske presidenten — skrifver danska ,Dagstelegrafen: , De sednaste underrättelserna från Newyork lemna icke det ringaste tvifvel öfrigt om, att presidenten Johnson skall blifva förklarad skyldig att hafva förbrutit sitt embete. Förmodligen skola hans försvarare använda mycken list för att uppskjuta domens afsägande, men angående sjelfva domen är det endast en allmän åsigt, nemligen att den skall aflägsna Johnson från sin höga post. Då Johnson som vice president intog Lincolns plats, sedan den sistnämnde blifvit mördad, fanns icke längre någon vice president, och presidentens plats skall derföre — om Johnson afsättes — enligt författningen intagas af presidenten i senaten, intilldess den 4-åriga valperioden nästa år utlöper. Det är således Benjamin Franklin Wade, som skulle gifva ett nytt exempel på, huru män i Förenta Staterna från de anspråkslösaste ställningar kunna höja sig till statens högsta värdigheter. Abraham Lincoln, hvilkens humanitet nordstaterna till största delen hade att tacka för, att sydstaternas innevånare funno sig vid att återvända till sina förra undersåtliga förhållanden, hade varit vedhuggare. Johnson har varit skräddare. Grant, som väl kan antagas -blifva president vid nästa val, var en dugtig garfvare, och Wade — som efter all sannolikhet nu skall blifva t. f. president — har börjat sin bana som vedsågare och kanalgräfvare och var specielt med vid utgräfningen af Erie-kanalen. Lincolns fulhet var verldskunnig. Grants utseende lärer äfven vara allt annat än nobelt, och beskrifningarne öfver Wades person äro icke heller smickrande. Han är 5 fot 5 tum lång, hans armar äro ungefär lika långa som Lincolns, hans händer hafva en mot armarne svarande storlek och äro starkt hårbetäckta. Vid Den stackars vansinniga smålog emot