Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1868, sida 2

Den stackars vansinniga smålog emo honom. Jean uppreste henne; hon hade en skrå ma i pannan. — Är hon skadad? frågade Surypöre. — Det är en obetydlighet, sade Jean men hur är det med dig? — Jag är sönderbråkad. — Du släpar det ena benet. — Min axel är ur led. Jean knöt en näsduk omkring Suryperes hals och lade hans arm i band för att lindra axeln. Ryktet om jernvägsolyckan spred sig hastigt utefter linien; baron de Remeney, som väntade Jean i Houdan med en jagtvagn, följde genast landsvägen och anlände till olycksstället. Jean lät Louise och Surypere stiga in i vagnen, hvarefter han sjelf satte sig på framsätet bredvid magyaren. — Det är ett försök af Monseigneur, sade han till baronen. Det är tid på att göra dessa menniskor oskadliga. Men framförallt måste vi återfinna Louises barn, för att icke lemna våra fiender någon anfallspunkt. En timma derefter anlände vagnen till den egendom, som lord Trelauney hade köpt af herr de Villepont. Jean hade i jernvägskupån aflagt sin skogvaktaredrägt, i hvilken han hoppades att blifva igenkänd af sin syster, och han inträdde nu som förnäm herre och husbonde i detta hus, der herr Raoul hade herrskat kort tid förut. Man hade försett fönsterna i Louises rum med galler, ett försigtighetsmått, som den stackars flickans lugn gjorde öfverflödigt.