Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1868, sida 3

TAIHUMTN, PÖIUIUIIInGUIOHCT, ÄPUSSUIISL ElLCI CEmOCLLCLS vigt och de fordringar staten ställer på dess innehafvare. Ett i vårt land härutinnan alltför vanligt misstag är den stora mängden af underordnade tjenstemän med otillräckliga inkomster; då sysslan icke ger sin innehafvare nog att sköta och lönen icke skänker honom en anständig utkomst, kastas han ofta in på helt främmande och för hans egentliga verksamhet störande sysselsättninar, icke så sällan störtas han i vingleri med deraf ljande ekonomisk och moralisk ruin. Färre embetsmän med strängare tjenstgöring samt tillräckliga och bestämda löneinkomster är en sakernas ordning, till hvilken hvarje allvarlig fosterlandsvän bör strätva; härom böra ,löntagareintresset och ,,sparsamhetsprincipen rätt förstådda lätt kunna enas. Som emellertid förhållandet nu är, finnes det en ster mängd tjenstemän, isynnerhet lärare vid elementar-läroverken, hvilkas lön fluktuerar ganska betydligt och hvilka icke kunna ens på flera månader bestämma, när den skall utfalla, allt till följe deraf, att den utgår i indelt spanmål, ofta från ett aflägset län. Sannolikt har afsigten med dessa spanmålslöner varit den ganska välmenande, att lönens belopp förmedelst markegångspriset alltid skulle stå i en viss proportion till sädens och dermed äfven öfriga lefnadsmedels pris, men att detta ändamål alldeles icke vunnits, skola vi i det följande klarligen ådagalägga. Olägenheterna af detta aflöningssätt äro föröfrigt stora och många. Sällan eller aldrig är den ort, som är skyldig utgöra tionden, så närbelägen, att löntagaren sjelf kan uppbära densamma, så t. ex. hafva lärare här i Göteborg sig anslagen dylik tionde, som utgår från Elfsborgs län och, om vi icke missminna ess, äfven från Kronobergs. Detta nödvändiggör biträde för uppbörden af någon särskild kommissionär, hvilken för sitt besvär tager provision, på sina ställen uppgående ända till 6 2; af beloppet. Med denna kommissionär kunna dessutom lätt nog obehagliga konflikter uppomma. Dröjer han länge med redovisningen, uppsiår oåtast misstanka derom, att han vill i det längsta till löntagarens förfång draga räntevinst af de uppburna summorna; vågar åter den sednare göra sig påmind, äfventyrar khan ett snäsigt svar. I allmänhet torde kontroll vara omöjlig att åstadkomma öfver den tid, inom hvilken uppbördsmännen böra kunna redovisa tionden. Händer det slutligen, att en sådan kommissionär kommer på balans, tyvärr något i våra dagar icke så alldeles sällsynt, får löncinnehafvaren finna sig uti att efter mångfaldiga svårigheter och dröjsmål utfå en ringa bråkdel af sin påräknade lön. Med anledning af de betydliga olägenheter och utgifter, som med detta uppbördssätt äro förknippade, ingaf också år 1866 landshöfdingen, frih. C. Åkerhjelm till Kongl. Maj:t underd. ansökan derom, att Kong!. Maj:t måtte anbefalla vederbörliga häradsskrifvare och kronosogdar att underå uppbördsmannaansvar, likasom för kronans andra medel, årligen i sammanhang med allmänna kronouppbörden debitera, uppbära och i vederbörligt landtränteri redovisa ifrågavarande kronotionde, med rättighet för sökanden att densamma sedermera derstädes uppbära. Då det icke ansågs lämpligt, att någon viss enskild räntetagare erhölle en dylik särskild tillåtelse, kunde denna ansökan icke af regeringen bifallas, men med föranledande deraf anbefalldes kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten uti kongl. bref af den 26 Oktober 1866 att inkomma med gemensamt utlåtande och förslag. huru en sådan reglering med uppbörden af indelade löner skall åstadkommas, att de inflytande medlen ingå bland den allmänna uppbörden och vederbörande löntagare oafkortadt få från landtränteriet uppbära det kontanta belopp, som efter modelmarkegång mot indelningen svarar. Märkligt nog innehåller det kongl. brefvet den bestämmelse, att regleringen bör försiggå utan rubbning af det betryggande mot framtida minskning, som anses ligga i rättigheten för vissa löntagare eller inrättningar till visst anslags eller löns uppbärande medelst indelning till den af kronans räntor eller tionde. För fullgörande af den i nämnda bref ålagda skyldighet anmodade kammarkollegium uti bref af den 21 Juni 1867 konungens befallningshafvande i de särskilda länen att infordra och jemte eget utlåtande i ämnet till kammarkollegium öfversända yttranden af alla de inrättningar och tjenstemän, som inom länet ega indelade löner. Dessa yttranden, som under sednare hälften af 1867 afgåfvos, torde alltså nu få antagas vara inkomna till kammarkollegium. Man kan såunda hysa hopp om, att denna sak blir vederbörigen utredd samt på enklaste cch billigaste sätt reglerad. Dermed vore visserligen en stor olägenhet aflägsnad, men också endast en at dem; de örsta bristerna vid detta aflöningssätt qvarstå likräl, nemligen det långa dröjsmålet med lönens utfallande, fluktuationen i densamma och framförilt det förhållande, att den sällan eller aldrig uppgår till sitt fulla belopp. Regeringen tyckes, som nämndt är, anse den nuvarande anordningen vara mest betryggande mot framtida minskning, men härmed stämmer det illa öfverens, att, under det ila lefnadskostnader år för år blifvit allt större, nedelmarkegångspriset deremot befunnit sig i ett veständigt sjunkande, Sålunda uppgick detta ir 1864 för korn, det egentligen eller åtmintone oftast förekommande löningssädet, till 2,08 pr k.-f. 1865 till 2: 04; 1866 till 1:98 och 1867 ill 1: 97. Detta allt inom Göteborgs och Bohus än; möjligen kan detta pris på andra orter, t.ex. le norrländska, vara något högre, men synnerlig stor skillnad torde väl icke härutinnan förefinnas, Då nu så är, skulle ju indelningshafvarens förlust på den i staten till 2 rdr upptagna lönespanmålen blifva ganska betydlig, om icke den s. k. forselönsersättningen, hvilken utgår med 50 öre pr gamnal tunna elier 6,, k.-f., i någon mån upphjelpte saken. Men icke ens härigenom uppgår lånen till itt fulla belopp, såsom en enkel kalkyl lätt skall visa oss. Vi antaga t. ex, att en tjensteman har if sin lön 400 rår utgående i 200 k.-f, korn; i t. f. att den 1 Mars, 1 Juni, 1 Sept. och 1 Dec. 1867 erhålla hvardera gången 100 rdr, erhåller han omkring den 1 Maj 1868 lösen för spanmålen 394 rdr, d. v. s. med afdrag af 6 2 inkasseringaprovision 370: 36, Härtill kommer nu forsellö ersättningen 87, således hela den behällna inkomsten 386: 23; hvadan en brtst uppstår af 13: 17. Dertill bör dock läggas ränteförlusten å 100 rdr i 14 månader, å 1007 11 mån., 100 i 8 mån. och 100 i 5 mån., tillsammans efter 6 4 19 rår, å att hela förlusten uppgår till 32: 77 — en betydlig procent af den del af lönen. som af spanmålen skulle betäckas. Ju mera sådan lönespanmål en embetsman har sig anslagen, desto mera förlorar ban naturligtvis at sin loa. Det är under sådane förhållanden riksdagen fattat sitt beslut, att den indelta spanmålen skall i önestaterna för 1869 upptagas till ett värde af 10 pr k.-f., — på hvilka grunder, hafva vi ge m de nog kortfattade referaternå icke kunngs inna. Visserligen åro spanmålspriserna i år oranligt höga, men det oaktadt är ju medelmarkegångspriset, efter hvilket de ifrågavarande lönerna utgå, särdeles lågt och lärer väl äfven nästa år så blifva; någon berättigad anledning till åtgärden ligger iltså icke häruti. Följderna af densamma skoja också sannolikt snart nog visa sig uti allt större brist i lönerna, deraf föranledt missnöje och allt oftare inkommande ansökningar om lönefyllnad. Redan nu hatva sådane ansökningar från åtskilliga håll afhörts, men det stora flertalet af indelningshafvare hafva heldre tunnit sig I minskningen af sin päräknade inkomst, än de velat för en mindre summas skull ansökningsvis vålla regeringen beFrån och med 1869 plir dock denna minsk. ideies sör betydlig, hvarfore dylik