Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1868, sida 3

vilja icke förneka, att på ett eller annat ställe lösen för kronotionden verkligen kan komma att uppgå till 2: 10; men dels äro sådane fall ganska sällsynta, dels torde det väl få antagas, att något litet öfverskott ursprungligen varit afsedt med dessa spanmålslöner, för att derigenom bereda innehafvaren en möjlighet att slå sig igenom n i dyrare tider. Särskildt äro lärarne, hrilka förnämligast äro i åtnjutande af spanmålslöner och alltså hufvudsakligen träffas af nu omtalade prisstegring, i allmänhet så klent aflönade, att på flera ställen, såsom t. ex i vår stad, kommunerna ansett sig böra under form af hushyremedel lemna dem ett lönebidrag. För öfrigt synes det vara vida exklare och billigare, om man anser, att några tjenstemän skörda en oskälig vinst af sina spannemålslöner, att då påbjuda återbärande till statsverket af deras öfverskott, än att för deras skull ådraga mängden en lika oskälig förlust. Rättvisan fordrar onekligen, att alla embetsmän af samma rang och på samma lönegrad också erhålla samma aflöning; medgifves detta, bör det icke blifva svårt att komma derhän. Medlet är: alla löners utgående i en bestämd, på bestämda tider utfallande, penningsumma. Vigtiga reorganisationsförslag föreligga vid denna riksdagärörande såväl de civila embetsverken som läroverken. Huruvida de kunna vinna framgång, är ännu förtidigt att förutsäga; emellertid visar riksdagen ett berömvärdt nit för införande af besparingar i alla riktningar. Den säkraste och varaktigaste besparingen åstadkommes — vi upprepa det ännu en gång — genom en sådan reglering, att landet får färre embetsmän med strän gare tjenstgöring samt tillräckliga och bestämda löneinkomster. —v. . -d1