Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1868, sida 2

ket åter bostreds af hr Lindström, som upptog till granskning några talares argumenter och visade, att ett gillande af utskottets anmärkningar innebure ett godkännande af omdömet att statsrådet ej iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller ej utöfvat sitt embete med oväld, nit och skicklighet, i hvilket fall kammaren borde verkställa den i 107 stadgade och af hr Jöns Pährsson yrkade anmälan. — Hr Siljeström försvarade utskottet. Frih. Gripensledt uppträdde och visade, att då utskottet och dess mest framstående sakförare velat uppdraga en teckning af regeringen, så hade denne sakförare i sjelfva verket tecknat sig sjelf; en antydning hvarpå frih. Liljencrantz svarade med mycken finess, anmärkande, att det ej var om honom man här hade att tala, utan om konstitutionsutskottets betänkande. — Hr Muren upptog grefve Posses vid ett föregående tillfälle fällda yttrande, att det röjde icke numera mod att anfalla första hufvudtiteln, utan feghet. När man ej vågat mot ministören rikta en öppen anklagelse, utan endast ville nå sitt mål på sidovägar, så egde detta yttrande här sin tillämplighet. — Stort intryck gjorde hr Björeks anförande. Han hade varit med i konstitutionsutskottet under reaktionsperioden 1852 och 1853 och visste hvad man den tiden kunde tillåta sig ostraffadt. De nu framställda anmärkningarne saknade, enligt tal:ns förmenande, dels all giltighet, dels betydelse. Tal:n försvarade särskilt vikariatsarvodena, på det kammaren ej måtte beröfvas de kratter, som den oftast obemedlade embetsmannaklassen kunde till representationen lemna. — Hr IC. Ifvarsson förordade gillande af utskotItets betänkande, likasom ock hrr Svensen och Bjerkander. Så var den långa debatten omsider slutad. Sedan kort förut debatten i första kammaren afslutats, med läggande till handlingarne af utskottets betänkande, sans phrases, hade alla regeringens medlemmar småningom intagit sina platser på andra kammarens regeringsbänkar. När voteringen började, lemnade de åter sina platser. För beslutens fattande föredrogs betänkandet punktvis. Der förelågo fyra yrkanden: läggande till handlingarne utan omdöme, eller med sgillande, eller med ogillande, samt slutligen anmälan till konungen. Propositionerna blefvo: ja: läggande till handlingarne, nej: läggande till handlingarne med gillande. Voteringen öfver den första punkten (vikariatsarvodena) utföll med 90 ja mot 67 nej. I den andra punkten antogs ja-proposiI tionen utan votering. Vid den tredje segrade nej-propositionen med 81 röster mot 77. Den fjerde punkten lades till handlinIgarne utan tillägg. Der vanns således å den oppositionella sidan en liten majoriret af 4 röster för sett gillande af utskottets anmärkningar, och var detta den triumf af dagens heta strider, som hrr Posse och Liljencrantz nu hemtörde. Segern var ej stor och betydelsen deraf skall, såsom jag hoppas, blifva ännu minsdre, då första kammaren stått, jemte den stora minoriteten i andra kammaren, på regeringens sida. Men andra kammaren har att ansvara derför, att den gillat ett omdöme, som innebär att det statsråd icke , iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller icke ,, med oväld, nit, skicklighet och drift skött sitt embete, som under en följd af år stått i spetsen för det mödosammaste af alla statsdepartementena, derunder han hatt att öfvervaka rikets jernvägsbyggnader och andra dess styrelser; derunder han bragt de nya kommunallagarne till en lycklig verkställighet, att ej tala om de tusental ärender i öfrigt, som tillhört hans föredragning och förvaltning. Ätt så stämpla en i statens tjenst grånad embetsman några få månader före den tid af hvila, som utgör målet för hans åtrå, vittnar just ej om stor tacksamhet. Men det är ju denna, som ej bör finnas i politiken, enligt hvad våra Catoner yrka. Ett obetydligt formfel — som dock här icke förefanns — är i desse herrars ögon skäl nog att gifva en gammal statsman afsked på grått papper. Rättvisan fordrar att erkänna, det ett sådant resultat ej varit att obetingadt tillskrifva landtmannapartiet, hvaraf många icke följde hrr Posse och Key med konsorter, utan tvertom stodo på regeringens sida. I allmänhet torde utgången hafva berott derpå, att en mängd riksdagsmän ej förstodo frågans rätta natur, utan tyckte att en anmärkning icke betydde så mycket, men kunde göra godt för framtiden. Kanske det hade varit nyttigt, att en mera deciderad utgång af voteringen visat desse oskyldige representanter, att anmärkningar och omdömen numera ega en långt större vigt än fordom. Det bör bemärkas, att grefvarne Henning Hamilton och Arvid Posse tydligen följde samma tankegång i sina resonnemanger, så att en gemensam plan synes hafva ledt dem båda. Då Hand.-Tidn:s red:n i fråga om anslaget till den Kongl. teatern hyser en annan mening än dess brefskrifvare, vill den sednare blott erinra, att han lika litet som red:n gillar sedeslösa skådespel, ehuru uppfattningen af hvad som är sedeslöst kan vara något olika. Jag begagnar likväl tillfället att upplysa, att då någon af hufvudstadens tidningar uppgifvit, att H.-I:s utgifvare, hr Hedlund, ifrigt talat för bibehällandet af det högre anslaget till Kongl. teatern, så ligger deri ett misstag. Hr H. gjorde i debatten intet yrkande i denna del, men jag känner att han vote