— Jag stär till er tjenst, mylord, men värdes först säga mig hvilket belopp ni behagar lyfta för tillfället? — Nämner ej herrar Barings bref femtonhundratusen francs? Bankiren visade en lätt oro. — Visserligen, svarade han med en illa dold sinnesrörelse, — men jag trodde att ers herrlighet skulle föredraga att draga på oss i mån af behof. — Jag behöfver för tillfället dessa femtonhundratusen francs, svarade lord Trelauney. — Min intendent anlände till Paris för en vecka sedan. Jag hade gifvit honom åtskilliga uppdrag. Han har köpt ett hotel åt mig i Auteuil,fy— — ett litet dockskåp — — med ett stycke grönt, — — åttahundratusen francs. — I Auteuil? frågade bankiren. — Ja. Jag tror denna boning innehades af furst Korasoff, som nyligen återvändt till Ryssland. — — — Och ni kallar detta ett dockskåp, mylord? Det är ett verkligt palats. Engelsmannan smålog ironiskt. — I Frankrike, sade han, — kallar man fyra murar med en stentrappa palats, endast det finns litet mälning på murarne och litet marmor i korridorerna. — Således åttahundratusen francs! sade bankiren. — Mina hästar, inredningen af stallen, en oundgänglig fulländning af möbleringen, ty dessa ryssar äro nöjda med bra litet, — — dessutom en hundratusen franes sör att förse min källare, medan — — — Medan? — Ja, — min intendent väntar att man utför de order han har skickat till några