Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1868, sida 2

suppförde en ohygglig scen, är enda orsaken dertill. — Blef inte baronessan sjuk? — Man måste föra henne till sängs med en brinnande feber. -— Nu är hon bättre. — Och fröken Edvige? — Den stackars lilla var otröstlig. — Denna sömngångerska, som hon hade upptagit från gatan, der hon var nära att dö af hunger ett par timmar förut, hade plötsligt försvunnit. Alla forskningar efter henne hafav varit förgäfves. — Det var ju en vacker flicka? sade Raoul med en sjelfbelåten min. — Ja, ett förtjusande ansigte, — och händer som en markisinna. — Hon är likväl ej annat än en liten bondflicka, återtog Raoul. — Hur vet du det? — Åh, jag har anat det af hennes drägt. — Apropos markisinna, fortfor herr de Saulles, — har du märkt, att den der herr de Maucourt, som ingen egentligen känner, har sysselsatt sig mycket med madame de Bryan-Forville? — Denna förtrolighet har således öfverraskat dig? — Ja, hvarför icke? — Emedan den fortfarit ett halft år. — Hvad som öfverraskat mig är icke förtroligheten, utan markisinnans oro. Vet du, att om hennes man, vår tappre kapten, vore i Paris, skulle en herr de Maucourt ej tala så mycket med hans hustru. (Forts.)