Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1868, sida 2

detta öfver Kristiania än öfver Göteborg. Göteborg den 23 Mars. Enligt Aftonbladet har en partiel mmisterkris i dessa dagar stått för dörren. Orsaken till densamma angifves hafva varit den vigtiga och afgörande del hr Adlersparre, expeditionschef i sjöförsvarsdepartementets kommando-expedition, tog i andra kammarens öfverläggning rörande det af regeringen begärda anslaget till en laboratoriibyggnad å Ladugårdsgärde för Svea arlilleriregemente. Ifrågavarande begäran blef, som bekant, förkastad, icke minst på grund af den upplysning hr Adlersparre lemnade, att nämnde regemente för närvarande begagnar ettlaboratorium, beläget på dess eget område, men tillhörigt skärgårdsartilleriet, som på några år icke torde behöfva nämnde byggnad. Krigsministern, statsrådet Abelin, som var närvarande under debatten, för att försvara regeringens begäran, blet genom meddelandet af detta faktum, om hvilket han var obekant, bragt i en viss förlägenhet och begärde tid för att inhemta upplysning rörande denna upplåtelse. Saken lärer hafva gått hr statsrådet starkt till sinnes och föranledt honom till den förklaring, att ban var sinnad afgå ur konseljen. En kapabel krigsminister, som vet att styra kursen rätt emellan fordringarne ofvanifrån på en grann fredsarmÖ och fordringarne nedifrån på ett dugligt och jemförelsevis billigt landtförsvar, är emellertid i våra tider svår att finna. Detta å ena sidan och å andra sidan den föreställning, att en förtroende-embetsman, som opponerar mot ett af regeringen begärdt anslag, förbrutit sig met byråkratiens tystnadsoch undergifvenhetscodex, lärer, enligt hvad Aftonbladet påstår, fört derhän, att man tänkte på ingenting mindre än att afskeda hr Adlersparre från sin expeditionschefs-befattning. Men häremot skall åter sjöministern, grefve Platen, hafva uppträdt med den bestämda förklaring, att han i sådant fall äfven skulle afgå. Efter hvarjehanda förhandingar — allt enligt A-B. — blef saken så bilagd, att såväl krigsministern som sjöministern och hr Adlersparre qvarstanna i sina befattningar. Den interpellation, som i första kammaren förekommit beträffande frågan, skall hafva varit framstäld för att gifva sjöministern tillfälle att der afgifva en förklaring, innebärande den satisfaktion krigsministern önskade, för att stanna på sin plats. Och sålunda fick krisen en för alla sidor god utgång, utom för de bekante hrr portföljaspiranter, som gå hängsjuka af patriotisk trängtan att lyckliggöra Sverge med sina ädla karaktersgåfvor och djupa insigter, hvilka, om hitintills dolda, skulle på förvånande sätt träda i dagen, komme de blott på ministertaburetterna. Det framgår af hr krigsministerns yttrande i andra kammaren den 14 dennes, att frågan om upplåtelsen af skärgårdsartilleriets laboratoriibyggnad alls icke varit behandlad inom landteller sjöförsvarsdepartementerna, utan omedelbart af underordnade myndigheter, generalfälttygmästareembetet å ena och förvaltningen af sjöärenderna å andra sidan, hvarjemte det vill synas som om de underordnade vederbörande förgätit att lemna krigsministern nödig upplysning i ämnet. Med dessa förhållanden har hr Adlersparre såsom embetsman haft intet att skaffa; han uppträdde icke i en fråga, som blifvit afgjord inom det departement han tillhör, utan hvad han gjorde var att, i enlighet med sin riksdagsmannapligt, meddela kammaren upplysning om ett faktiskt förhållande, hvarom han tillfälligtvis hade kännedom, och han gjorde detta under försvaret för den åsigt, som var temat i hans anförande, att nemligen en större ammunitionsverkstad för armens behof ej bör förläggas vid det under krigstider så blottställda Stockholm. Men hr Adlersparre behöfver i alla händelser ingen ursäkt för sitt förfarande. Det är en lika falsk som förderflig teori, att en embetsman skulle hafva pligter, som kunde råka i kollision med hans pligter som riksdagsman. Deraf skulle följa, att ingen embetsman med heder och pligtkänsla skulle kunna emottaga förtroendet att vara ledamot af landets lagstiftande församling. Han vore annars dömd att hemlighålla fakta, som kunde inverka afgörande på de vigtiga frågor, för hvilkas samvetsgranna behandling han emottagit uppdraget att vara riksdagsman. Och detta vore ändock icke den förderfligaste konseqvensen af ifrågavarande teori. Den skulle inom riksdagen skapa ett sorgligt misstroende mot administrationen, skulle vid hvarje anslagsfråga af sådan beskaffenhet som denna göra hvarje från en embetsman eller ett underordnadt embetsverk härfluten