Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1868, sida 2

— Ni misstror mig? återtog Wanda hånfullt. — Jag älskar er, sade Kodom med ironi, och endast er man kan svara mig för er. — Ah, utbrast Wanda. Och hon tillade: N — Nå väl, jag har några ord att säga honom. Hon hoppade ned ur sin säng och nalkades mig. — Om jag lossar dig, hviskade hon till mig, — med hvem skall du då börja? Den eländiga hoppades kunna fly, medan jag strypte bankiren. — Jag skall börja med dig, svarade jag henne. Hon sade helt enkelt: — Jag anade det, — — och lade sig åter. — Gör hvad du vill med honom, tillade hon och vände sig till Robert Kodom. Den fräcka ton, hvarmed Wanda uttalade dessa ord, sade magyaren, smärtade mig mera än den belägenhet, hvari jag befann mig. Robert Kodom betraktade mig från hufvud till fot. — Hör på, sade han till mig, — ni ser att motstånd ej gagnar er till något. Ni har kommit ut från Leopoldstadt, men jag skall låta begrafva er i ett hvalf, hvarfrån ni ej skall komma ut, det svär jag. Ni skall bli lefvande inmurad, lika säkert som vore ni död. Men vill ni kanske rara förståndig? I den der vaggan ligger m liten nyfödd flicka. — — Ni befann r på Leopoldstadt, då de händelser, som