Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1868, sida 2

privilegierad prestkast, spelar protestantismen i sitt nuvarande tillstånd en jemmerlig roll. Dess första princip, den fria forskningen i trosfundamenterna, har gått förlorad för oss på vägen att grunda en evangelisk kyrka, ett evangeliskt påfvedöme. Teologerna erbjuda oss i stället dogmen, ett på sin tid förträffligt fodral, men som utan innehåll, utan frihet till forskning, mera skadar än gagnar oss. Den som ej ordagrannt öfverensstämmer med dogmen, den som ej tager äfven det onaturligaste af en underlysten tids traditioner bokstafligen för kontant, betraktas af dessa teologer såsom förlorad, och den kristliga kärleken, denna vår religions kostbara kärna, har måst lemna plats åt ett trångbröstadt, fördömande trosnit. Att göra ett slut på detta förhållande är den tyska protestantföreningens uppgilt. Den vill åter sätta folket i åtnjutande af den naturliga kristendomen, en religion, som räcker bjertat verklig näring och icke stenar; den vill bryta dogmens herravälde; den vill en reformation efter det nittonde århundradets berättigade anspråk. Såsom föreningens centralpunkt kan man betrakta Ueidelberg, der själen för rörelsen. den genom sina skrifter namnkunnige kyrkorådet Schenkel är bosatt. Ordförande är den icke mindre bekante storhertigl. badenska geheimerådet Bluntschli i Heidelberg. I det trängre utskottet verka prosessor Baumgarten från Rostock, predikanterna dokt:ne Krause och Sydow från Berlin, d:r Oetker från Kassel och andra män af första anseende. På många platser, i Bremen, Leipzig, Gotha, Koburg, Karlsruhe, Mannheim, Frankfurt o. s. v.ha filialafdelningar bildat sig och efterhand gripes, isynnerhat i hjertat af Tyskland, i Thäringen, samt i den sydvestra delen, folket af rörelsen. Millioner instämma i föreningens tendens — de behöfde endast öppet bekänna sig till densamma, för att upphöja den till en imposant makt. Föreningen har sin organ i ,,Die Protestantischen Flugblätter (R. L. Friederichs i Elberfeld förlag), i hvilka dess grundsatser representeras och spridas till vidsträcktare kretsar. Dessutom sörja föreningens framstående medlemmar genom skrift och ord, från predikstolen och från katedern, i pressen oeh i familjekretsen, outtröttligt för sina iders utbredande. Årligen hålles af föreningen en såkallad yprotestantdag. Den är föreningens årsfest och genom sin offentlighet företrädesvis egnad att göra föreningen populär. Den första protestantdagen egde rum i Juni 1865 uti Eisenach; år 1866 kunde tillfölje af kriget intet möte hållas; i September förl. år samlades man uti Neustadt a. d. Haardt, en liten stad i Pfalz (Bajern). De tal, som höllos vid detta sistnämnda möte, och de beslut, hvilka dervid fattades, äro i hög grad vigtiga för att uppfatta hela rörelsen. Icke, såsom tysk-katolikerna, vill föreningen bilda en serskild sekt; den står fastmer på den evangeliska bekännelsens grund och anknyter sig till det bestående. Den fordrar upprätthållandet af ,unionen, denna mycket förkättrade förening mellan den lutherska och den reformerta bekännelsen. Den erkänner till och med de augsburgiska bekännelseskrifterna. Men den förkastar dessa skrifters dogmatiska auktoritet och likaledes bibelns auktoritet. Ingen mensklig auktoritet, utan fri forskning, så lyder dess valspråk. Det finnes blott en absolut aukteritet, Guds, det absoluta väsendets. Församlingens beslut rörde den moderna kristendomens hufvudfråga, frågan om den historiske Kristus. Föreningen är ej i tillfälle att kunna uttala en gemensam uppfattning af den historiske Kristus person och betydelse; det förutsättes, att inom föreningen i dessa hänseenden mångahanda olika uppfattningar förefinnas och gälla. Men derutinnan är man ense, att endast de uppfattningar af Jesu person tillfredsställa samtidens religiösa behof, hvilka göra fullt allvar af tanken om hans mensklighet och hisloriskhet. Hvad som tål en historisk betraktelse, såsom fallet är med Kristi existens, låter just derigenom införlifva sig i verldshistorien, följaktligen såsom mensklig uppenbarelse i det menskligas led. Men har Kristus en gång inträdt i det menskliga väsendets krets, så är han äfven underkastad den menskliga naturens, den menskliga utvecklingens, de menskliga inverkningskrafternas lagar; hans uppenbarelse faller under skeendets allmänna lagar. Kristus är ej Gud, utan den menniska, i hvilken Gud företrädesvis uppenbarat sig. På en annan väg kommer man ien oupplöslig konflikt med det enhetliga gudsmedvetandet hos en tid, som nu en gång för alla icke mer på något sätt förmår att