Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1868, sida 2

Genom en instinklik rörelse ställde ban kiren sig framför det stackars liflösa bar net, som han nyss hade mördat. Modern låg sanslös på golfvet. — — — Mördare! ropade jag till dem me sammanbitna tänder. Wanda törlorade ej fattningen. Hon vände sina blickar till Robert Ko dom och sade till honom, i det hon pe kade på mig: D Om han får lefva, är jag förlorad — Var lugn, svarade bankiren och gjorde ett tecken åt männen, hvilka tör sökte att släpa bort mig. Oaktadt tågen, som skuro in i mit kött, gjorde jag ett så kraftigt motstånd att bankirens medbrottslingar tycktes tvek: ett ögonblick. — Vänta, sade han till dem. Han tog det döda barnet och stoppad in det i ett hål i väggen. Derefter in satte han åter den sten man hade ta git ut. Man lät muraren inträda och borttog hans ögonbindel. Han tillmurade öppningen, hvarefter en af männen åter band för hans ögon och förde ut honom. Vagnens bortrullande sade mig, att man återförde honom till det ställe, der man träffat honom. Derefter återställdes tapeten i sitt förra skick. Wanda tycktes endast sysselsätta sig med min närvaro. — Hvad skola vi göra med honom? frågade hon åter och visade på mig. — Han skall icke dö, svarade bankiren. — Hvarför icke? frågade Wanda. — Emedan jag kan behöfva hans lif.