Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1868, sida 2

föreställa sig en gemenskap mellan en gud på jorden och en annan gud i himlen, men som deremot endast under den förutsättning kan begripa ett vexelförhållande mellan Jesus och hans Fader, såsom Skriften asslöjar det, att det här är fråga om ett verkligt menniskohjerta, som hvilar vid Guds eviga hjerta. Bilden af en inkognito på jorden vandrande Gud har förlorat hvarje hållpunkt. Men härvid betonas, att det menskliga och historiska betraktandet af Jesus ingalunda i sig innefattar nödvändigheten att prisgifva eller förringa hans fundamentala och centrala betydelse för den samfälda kristenhetens religiösa lif. Tvertom, denna betydelse kan först uppskattas till hela sitt djup genom ett historiskt och menskligt betraktande. Hvilket värde har det för menskligheten alt i Kristus se en uppenbarelse, som nedsläppes ur molnen, för att, tillbakavändande, åter försvinna i molnen? En sådan uppenbarelse låter ej begripa sig, den står utom de naturliga lagarne och kan på sin höjd inverka på vår fantasi, men aldrig på vår öfvertygelse. Har Jesu verk ett ringare värde, om han var menniska? Man kan våga påstå, att det bar ett högre. Att bekänna honom såsom menniska är att bekänna, att Gud för oss framställt det högsta och skönaste, som han ville erbjuda oss, i formen af ett verkligt menniskolif, och vår tillförsigt till hans verk är just derför så orubblig, emedan vi se, att under de öfverallt herrskande menskligt-jordiska lagarne äfven kristendomen uppstod i sin storhet. Endast desto skönare och gudomligare kan verket synas oss, ju klarare det framträder såsom den mogna frukten af den historiska utvecklingen, sådan den i mensklighetens uppfostran gestaltade sig såsom den skönaste, gudomligt anlagda handling, utgången ur mensklig viljoch uppfattning. Betraktar man slutligen Jesu lif ur synpunkten af en förebild, så är det klart, att det endast då har betydelse, om Jesus var menniska. var Jesus gud, så är han för oss oupphinnelig, ty då kunde han ej synda. Endast om han med oss var menniska, kunna vi hoppas att genom sritt menskligt sträfvande komma att likna honom, menniskan utan fel. På denna grundval vill protestantföreningen fortsätta reformationen och leda den ända till grundandet af en tysk nationell kyrka — ett förehafvande som går hand i hand med det närvarande sträfvandet efter Tysklands politiska enhet,