Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1868, sida 1

verflödiga kontrakter, som man nu fann obehagligt att bryta. Åt en sådan anstalt kunde han icke med godt samvete gifva anslag, och en sådan skrifvelse som den af utskottet föreslagna skulle ej heller leda till någon ändring i de öfverklagade förhållandena. Detta oaktadt kom talaren. till det yrkandet, att anslaget skulle nedsättas från 75,000 till 60,000 rdr och att riksdagen skulle aflåta en sådan und. skrifvelse, som den af första kammaren beslutna, med begäran, att Kgl. M:t måtte vidtaga åtgärder för att bringa teaterns utgifter i öfverensstämmelse med dess påräkneliga inkomster, utan att de estetiska och fosterländska intressen, denna konstanstalt har att bevaka, varda förbisedda. . Hir Ola Bosson Olssen, Jonas Jonasson från Östergötlnnds län, Liss Olof Larsson, C. I. BengtsSson, Rosenberg, Medin, Jonas Jonasson fr. Vermlands län, Åke Andersson, Per Nilsson i Kulhult, Magnus Svensson, Peter Andersson, Östman, Per Nilsson i Espö, Jöns Pährsson, Ola Månsson, Jan Andersson, Ljuslin, Johannes Andersson m. fl. förenade sig dels nu, dels under aftonens lopp i hr Lithners yrkande. De flesta, om icke alla af dem skulle dock helst velat indraga hela anslaget, men då detta nu icke hade utsigt til framgång, nöjde de sig med att inskränka det till 60,000 rdr, hvilket dock hv Rosenberg hoppades skola blifva första steget till dess successiva förminskning och slutliga upphörande. Teatern, menade desse talare, och det var deras hufvudargument, vore blott ett aftonnöje för stockholmarne, hvilket de borde sjelfve betala eller också vara det förutan. Den Sköna Helena och Riddar Blåskägg voro naturligtvis vapen i deras händer. och till en bildningsanstalt, der sådana bildningsmedel erbjödes, borde, enligt deras mening, portarae så fort som möjligt stängas. Hr Hedlund erinrade derom, att de kongl. teatrarne vore konungens enskilda tillhörighet och att han ensam alltid betalt och äfven vore skyldig att betala deras skulder, och att det således vore alltför nörgånget af riksdagen att i den föreslagna skrifvelsen begära, att konungen skulle tillse, att utgifter och inkomster ginge ihop. Om någon skrifvelse skulle aflåtas, borde den endast röra vårdandet af de estetiska intressena, ty till en sådan framställning hade riksdagen rättighet, då teatern vore en estetisk bildningsanstalt. Och det vore den, oaktadt den i främsta iummet afsåge att bereda nöje, något som teologerna visserligen gerna vilja göra liktydigt med svnd, under det att endas. de. tråkiga vetraktas sasom det ädla och goda, men hvilken åsigt dock egentligen gjorde sig gällande irån sjelfva predikstolen. För att försvara kongl. teatrarne mot beskyllningen att hafva afvikit från sin estetiskt-nationella bestämmelse, uppräknade talaren namnen på de många fosterländska arbeten och på de mästare inom musikens och dramatikens område, hvilkas å dessa teatrar uppförda verk tjusat och ännu ständigt tjusa vår spektakelbesökande publik. Att fven dåliga pjeser blifvit uppförda, medgaf han och kunde ej annat än instämma i protesterna deremot, men trodde ej, att det vägde nog i vågskålen mot det myckna goda, som erbjudits. Han beklagade det imellertid ty det strede mot de grunder, på hvilka anslaget till teatrarne beviljata. Hurvudfelet vore, att man vid tillsättandet af chefsplatsen för kongl. teatrarne ej i främsta rummet afsett den största förmågan, utan i stället sökt att erhålla en chef med hög raug. Under medgifvande af svårigheten att finna en lämplig chef, trodde han dock, att kamrarnes debatter skulle leda derhän, att man skulle söka att få den rätta mannen för den ifrågaverande chefsplatsen. Hr Key sökte orsaken till teaierns dåliga ekonomiska ställning i mängden af öfverflödiga bekattningar vid densamma, sördele inom kensliet. Många egendomligheter förefunnos der, så t. ex. gjorde kanslisten kontrollörens tjenst och kontrolören sekreterarens, men hvad sekreteraren gjorde, let visste talaren icke. Förebråelsen mot teatern it icke vara nationel ville talaren gendrifva med ut anföra dess repertoire under innevarande spelir. Hvad särskildt beträfkade den så mycke klandrade Sköna Helena, så ville han föra i minnet, att älven den historiska Helena var en synlerska och att den dramatiska Helenas synder inbragt teatern 72,500 rdr, emedan det äfven funnes rickhet och snille i den pjesen, hvilket gjort att len uppehållit sig. Han yrkade anslagets bibehållande och en sådan skritvelse som törst kamnaren beslutit. Hr Meijerberg ansåg att, för att tala upprikige Den sköna Helena och Riddar Blåskägg vore orsaken till hela striden. Dessa pjeser utgjorde ett affall från konsten och hade aldrig bort uppöras på en kunglig svensk teater. Teatern vore mellertid af hög betydelse för hela nationen, och om den ock nu vore dålig, borde man ej derför perösva den anslaget, ty då skulle den blifva ännu sämre, emedan den då skulle nödgas att vädja till len dåliga smaken, hvadan han förenade sig i den öregående talarens yrkande. Hr Ridderstad hade wvnder de föregående dazarnes strider sett, horu svårt det är både att rara statsråd och statsutskottsledamot, men ännu värre vore att vara chef för kongl. teatrarna. Den ene hade det anspråket på honom, den anlre ett annat och så i oändlighet, och sedan skulle han styra detta genus irritabile vatum, hvilket, när det gällde qvinnor, blefve ännu svårare, svårare än att kommendera ett helt regemente, ty när skönheten har talent, förvandlas luswan till örn. Och smaken vexlar med tiden. I talarens ungdom gaf , Rochus Pumpernickel fulla hus afton ut och afton in, men nu vore Pumpernicklarnes tid förbi och Den sköna Helenas i stället kommen. Förr ville alla se ,,Oskulden från landet-, men hvem vill se den nu? Nu vill man i stöllet se Andersson, Pettersson och Lundström. Alltför str finge man således icke vara mot en teaterdirektör, särdeles när han har jt sin röst 2