Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1868, sida 1

RIKSDAGEN. Ä Diskussionen i andra kammaren om teateranslaget. Frågan om stcateranslaget förekom d. 13 i andra kammaren. Då redan i första kammaren teaterns ledning såväl i ekonomiskt som estetiskt hänseende hade blifvit skarpt klandrad, motsåg man, säåga Sto ckholmstidningarne, med icke ringa spänning förhandlingarne i andra kammaren, der man kunde antaga att ogillandet skulle blifva, om möjligt, ännu kraftigare och der det var att befara, att man icke skulle vilja stanna vid en klandrande skrifvelse, utan anse sig böra gifva eftertryck deråt genom anslagets indragning eller nedsättning. Också hade kammarens åhörareplatser varit under de sista plena, då frågan väntats kunna förekomma, väl besatta, och i Lördags afton, då den väntade debatten ändtligen förekom, var trängseln der ofantlig. Bland åhörarne såg man flera af de kongl. teatrarnes artister och tjenstemän. Diskussionen öppnades at hr Lithuer, som började med att uttala sin förvåning öfver, att det eljest så sparsamma statsutskottet tillstyrkt for farande af hela anslaget, eller 75,000 rdr, ofö minskadt. Tal. erkände teaterns mäktiga inflytelse såsom konstoch bildningsanstalt och dess stora förmåga att lyita ett folks sedlighet och fosterlandskärlek, men vilkoret derför vore, att den rätt handhades. Njutvingen af dess nöjen borde man dock försaka i en tid, då man ej hade medel till bröd åt en hungrande befolkning, och man hade så mycket mindre skäl att bevilja anslag till denna konstanstalt, då den frångått sin förnämsta bestämmelse, den att vara nationel, och då den visade förakt för sedlighetens fordringar, genom att gifva pjeser, som visserligen kunde vara goda kassapjeser, men som saknade allt vörde såsom bildningsmedel, och i stället kittlade sinligheten hos en publik, till hvars dåliga smak te terdirektionen lyssnade, under det att den i stället borde söka förbättra densamma. Han klandrade vidare i skarpa ordalag den dekorativa lyx, som kgl. teatern på senare tider utvecklat och som undergräfde dess finanser, samt menade, att den kgl. teatern skulle kunna bära sig lika bra som Mindre teatern under hr Stjernström, så framt den fönvaltades af personer, som förstode sin sak, voro hemmastadda med scenens kraf och ressur ser och icke belastat teatern med en mängd öf