Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1868, sida 2

XXVVII. Baronessans hotel. — Hon skyndade ut ur rummet oc! gömde sig i en lada, der jag fann henn nedkrupen i höet. Aftorka dina tårar, sade jag til henne, — vi resa härifrån i morgon. Vi afreste vid daggryningen. Jag äm nade föra Wanda till Pesth och sedermers se hvad som var att göra. Äfven vid afresan, just i det ögonblicl vagnen sattes i rörelse, hörde jag slovaken, som hade spänt för hästarne, säga — Kung Mathias är död! Vi läto våra hästar hvila i B—, en by, som ligger halfvägs mellan min egendom och Pesth. En skara tchecker och ziguenare dansade på en öppen plats, och tjutet af vargarne, som äro ganska talrika i dessa trakter, blandades med de gnällande tonerna från guzlan, kastagnetternas smattrande och de afmätta slagen mot en tamburin, som trakterades af en gammal häxa, sittande på en sadel, hvilken föreföll mindre väderbiten än hennes ansigte. Det var ett egendomligt skådespel. Ehuru jag var van att se ziguenarne, stannade jag dock för att betrakta dessa svarta skägg, dessa hvita mantlar, dessa mörkbruna ansigten och dessa eldiga, smidiga danserskor. — — Hela skaran hvirflade omkring i ett slags raseri. Då häxan vid tamburinen varseblef oss, lemnade hon sitt instrument i hopp om en allmosa.