Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1868, sida 2

icke afvakta verkan af de låga anbud, ssom erhöllos vid en eller två auktioner if Norrbotten, annonserade blott uti en lokal tidning. Ett rop uppstod, att kronans li egendom bortslumpades för en ringa penning, och då under tiden en ny finansminister tillkommit, så bemyndigades landshöfdingarne att fortsätta auktionen, intilldess de af dem fastställda priser upphunnits ). Följden har blifvit, att inga nya spekulanter uppträdt till täflan med redan befintliga afnämare, hvilka åter måste upphöra med handeln, då vederbörande funno för godt att höja priset å virke utöfver dess marknadsvärde. Ett så beskaffadt osäkert handelstillstånd loekar icke till en industriel utveckling och skadar säljaren lika mycket som köparen. Ej heller köper någon kronovirke, som kan erhålla sitt behof från skatteskog (vi ha derpå sett exempel från Vester-Norrland, der kronans hela inkomst från dess skogar belöpte sig till 2,018 rdr 77 öre), ty om man eck helt och hållet lemnar åsido de skandaler, för hvilka man är utsatt vid timmerhandel med kronan, så bedrifves försäljningen i dess detaljer på sådant sätt, att handeln endast kan existera der ingen annan säljare finnes. Ett antal träd uppräknas nemligen på angifven trakt, utan bestämd uppgift på trädens afstånd från flottbart vatten; sedan några mindre lotter aftagits för smärre spekulanter, så försäljes i klump hela partiet, innehållande bjelkträd, större och mindre sågtimmerträd, som kunna lemna möjligen blott ett, men äfven möjligen tre-stycken sågtimmer, samt ämmer af undertryckta träd, utan användbarhet för sågning eller utskeppning. Om någon tror att köparen kunnat bereda sig tillfälle att se varan före auktionen, så bedrager han sig mycket, ty utstämplingen börjar först efter auktionen, och då först får köparen se hvad som honom af jägeritjenstemannen varder tilldeladt. Vid utstämplingen anbringas ett kronomärke vid trädets nedra del, och om detta, på sätt ofta inträffar, lemnar 2 eller till och med 3 för sågning användbara stockar, så får köparen taga i allvarligt betraktande om han bör tillvarataga allt hvad han köpt eller lemna qvar de märkta toppstockarne i skogen, för att undgå risken af beslag å detta ostämplade virke. Ehuru mycket kunde vara att anmärka emot tillämpningen af skogslagen, så skulle man dock vara mycket belåten med denna lag, blott den fått förblifva ostympad. Anmärkningarne mot lagen gälla hufvudsakligen föreskrifterna rörande utsyning, hvilka äro alltför liberala, då så smått timmer som 813 decimaltum vid 16 fots längd från roten får afverkas. Detta borde nemligen qvarstå tilldess det hunnit den dimension, som utmärker större sågtimmer, eller 9 till 14 decimaltum vid 24 fots längd, likasom ock de såkallade undertryckta träden, d. v. s. sådane, som icke gifva tecken till vidare utveckling, och hvilka nu påtvingas köparne, utan utsigt till användande, borde få qvarstå såsom skydd mot de kalla vindarne. Det torde vara kändt, att vi fingo vänta 45 år på vår nya skogslag. År 1820 utkom nemligen förbud emot kronoskogarnes vidare upplåtelse till begagnande af sågverken, och om man undantager de obetydliga utsyningar af skogsalster, som medgifvits åt nybyggarne och åt några få sedan äldre tider privilegierade sågverk, så hafva våra präktiga kronoskogar, sträckande sig öfver ofantliga ytor, från 1820 intill 1865 stått till förruttnelse, der de icke blifvit afbrända genom skogseldar, hvilka ingen menniska haft fördel af att släcka vid deras första uppkomst, och hvilka menniskomakt icke kunnat hejda, då de fått fart. Den, som banat sig väg genom Norrlands kronoskogar, öfver hopade lager af nedfallna, förruttnade träd, har en erfarenhet af statens skogshushållning, som aldrig kan utplånas ur minnet. Med fästadt afseende på den högst ringa utsyning, som tillåtes på kronans skogar i de norra länen, kan man säga, att samma slags hushållning ännu fortfar, och vi fråga: huru länge skall den få fortfara? Böra icke de millioner träd, som nu befinnas fullt mogna, skyndsamligen tillgedogöras, heldre än att de, utan allmänt eller enskildt gagn, gå förlorade? Hvarför spara på det, som genom dylik sparsamhet icke kommer någon till nytta? Hvarföre jaga upp auktionspriserna på en vara, som man icke han hålla på, emedan den förskämmes? Bättre vore väl då att staten, tilldess täflan sätter pris på timret, lemnade sitt öfverflöd af mogna träd för intet till beredande af arbetstillfällen åt en hungrankö) Priserna lära bestämmas vid markegångssättningen och detta för en vara, som måste bestå en fäflingskamn i verlashandeln:!