Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1868, sida 2

— Hvad fattas dig? trågade jag henne — Jag kan inte längre stanna bär : trakten. — Uvarför? Vanda höjde sina sköna ögon emot mig: — Vet du inte hvilken anklagelse man vågar rikta mot mig? — En anklagelse? Wanda kastade sig i mina armar. — Man säger, — fortfor hon snyftande, — man säger, — att jag förgiftat din far! Jag stod likasom träffad af åskan. — Låt oss resa, återtog Wanda, — låt oss resa långt härifrån, — jag besvär dig derom! — Men hvem säger detta! utropade jag. — På den första, som anklagar dig, skallj jag hejda orden med min jagtknif. — Du skall endast tysta den du dödar. — Men det är afskyvärdt! utropade jag. — Rädda mig, fortfor Wanda, rädda mig, annars blir jag vansinnig. Hennes blickar förvirrades — — hon var till hälften afsvimnad, och då jag kände henne vackla, tog jag henne i mina armar och lade henne på den säng, der min far hade dött. — Vördade skugga! utropade jag, — förlåt min olydnad och beskydda dina tvenne barn! Ö, min far, om du hör oss, om du ser oss, så beskydda den, som jag älskar och som bär ditt namn! Vid dessa ord sprang Wanda upp, likasom hade den vålnad jag åkallade framstått för henne. — —