Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1868, sida 2

om sågverksrörelsen och den dermed förenade skozsafverkningen i Norrland, (Forts. från gårdagsbladet.) Det är, såsom sagdt, på ett enda sågrerksbolags hufvud man velat välta skullen för all den olagliga skogsåverkan, som bedrifves och, redan långt före bolagets uppträdande, bedrifvits i Norrland. Vi vilja något pröfva befogenheten af lessa anklagelser. Hvilken är det, som har sig ålagdt att öfvervaka ordningen i fråga om Norrlands kronoskogar? Ar det, månne, ett visst sågverksbolag, eller är det icke vederbörande myndigheter, jägerioch kronobejening? Vi hafva antagit, att det är de sednare, och att sågverksegarne, när de veta att dessa kontroller existera, kunde dervid i någon mån trygga sig, så att de åtminstone icke kunde känna sig förbundna att anställa särskilta kontrollanter å kronoskogarne, jemte de officiella. Hafva i öfrigt länsmyndigheterna vändt sig till sågverksegarne med framställning om någon samverkan i detta fall? Vi hafva ej hört talas derom, men äro förvissade, att åtminstone det bolag, hvarom här är fråga, skulle hafva gerna lyssnat till en sådan framställning. Vi sluta dertill af de steg, som bolaget sjelft tagit i denna riktning, i det att bolaget till länsstyrelsen i Vesterbottens län ingått med förslag till åverkans förebyggande, som tydligt visat dess allvarliga önskan att sätta en gräns för de öfverklagade olagligheterna. Men länsstyrelsen har icke fästat något afseende vid dessa förslag. I en föregående uppsats hafva vi yttrat den åsigt, att den olofliga afverkningen har sin hufvudsakliga grund uti det sätt, hvarpå utstämplingen bedrifves, eller, i allmänhet, uti det sätt, hvarpå skogslagen tillämpas. Ett stöd för denna vår uppfattning hafva vi vunnit i efterföljande framställning från en derom tillfrågad person, som är ganska hemmastadd med de norrländska förhållandena. Han yttrar: En verksam kontroll å de norrländska kronoskogarne, till förhindrande af åverkan, är hardt nära en omöjlighet att åstadkomma, till följd af skogarnes ofantliga omfång, befolkningens gleshet, bristen på vägar och de hinder, som under fällningstiden vållas af snön, hvilken under långa tider stänger all kommunikation. Regeringen har visserligen vidtagit en ganska välbetänkt åtgärd, då den förliden höst nedsatte beslagsprovisionen åt jägeri-betjeningen från 20 till 5 Z, beviljande den högre procenten blott der åverkaren kunde lagligen bevisas, ty man hade velat påstå att kontrollanternas intresse låge icke så mycket uti att förhindra hygget, som uti tillkomsten af ett stort parti beslagsvirke, på hvilket provisionen kunde beräknas; men skall kontrollen, efter nu gällande system, närma sig möjligheten, så erfordras en mångdubbelt större bevakning än den, som hitintills blifvit anställd, och hvilken säkerligen kommer att medtaga all den inkomst, som staten kan erhålla af skogarne, samt dessutom serskilda åtgärder till kontrollens underlättande, hvarför kostnaden i första rummet drabbar de personer, hvilka sysselsättas vid virkets fällning och forslande), och, då deras vilkor icke kunna bringas lägre, trävaruköparne, hvilka i så fall få bjuda så mycket lägre för kronans virke. Om åter kronan, för att få sina kostnader betäckta, håller virket i så högt pris, att köpare uteblifva, så får staten behålla sitt virke och löna sina kontrollanter med serskilda anslag. Då ingenting i högre grad bidrager att ocka till åverkan än omöjligheten att på irligt sätt åtkomma virke, så skulle tillräcklig tillgång derpå säkerligen verka lerhän att olofligt hygge upphörde, allid dock förutsatt, att priset på kronans virke finge regleras af efterfrågan och cke genom ett vederbörandes maktspråk. Baron Gripenstedt hade också, uti den af honom uppgjorda skogslagen af 1865, stadgat, att vid auktioner å kronans virke inge intet minimipris bestämmas, och lenna föreskrift förekommer upprepad uti örfattningen. Med sin klara blick insåg riherre Gripenstedt, att ingenting skulle äkrare framkalla täflan, än ryktet om lågra auktioner, der kronans virke gått ör serdeles lågt pris under klubban, och ned täflan skulle priserna reglera sig ö jelfva efter varans värde. Men man ville ) Kon. Bef:hdes i Vesterbottens län påbud, att lt utstämpladt timmer skall uppläggas i högar, ör att kontrollen derigenom skall underlättas, ållar ett för timmerdriften alldeles främmande rbete, hvilket nu, utan serskild ersättning, lagts )å timmerhuggarne.