Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1868, sida 2

Lumpsamlerskan hade stoppat den arme lille i sin korg. — Barn är en vara, som inte fattas i Paris, återtog hon. De sticka upp som svampar. — Nu gno vi väl? frågade Poeten. — Först vänder du ut och in på den der tossans fickor! sade lumpsamlerskan argt. Poeten trefvade med händerna öfver den arma Louise och bemäktigade sig den tunna schalen, som betäckte hennes axlar; i hennes fickor fann han endast en silfverfingerborg och ett femtiocentimersstycke, som han äfven tog. Derefter gick han tvärs öfver allöåen och vände sig mot kajen, åtföljd af sin medbrottsling. Några minuter derefter passerade tvenne poliskonstaplar och varseblefvo Louises kropp. — En qvinna! sade den ene. — Hon har dött af köld, sade den andre och lutade sig ned öfver henne. — Nej, hon andas. Och han tillade: — Hon ser inte ut som en lösdrisverska. — Framför elden skall hon nog qvickna vid; — se så, hjelp mig! De uppreste den olyckliga flickan och puro henne varsamt till vaktkontoret, i faubourg Saint-Honor6. Följande dagen läste man i tidningarne: . Ivå polisagenter hafva förliden natt funnit en ung qvinna afsvimmad, i en ull vid Champs-Elyses. Denna olyckliga nar besvarat alla frågor på ett så osammanhängande sätt, att man fruktar att!