Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1868, sida 2

icke förbättrad; och då lärer det näppeligen ur religiös synpunkt kunna försvaras, att sambället afskär honom tiden till väckelse och förbättring. Skulle han vara oförbätterlig? Hvilken dödlig förmår så genomskåda en menniska, att han vågar fälla en sådan dom? Och om han det vore: kan läkaren, kan samhället förkorta en obotlig sjuklings, t. ex. en sinnesrubbads, lifslängd? En man trodde sig kunna det göra, men han skref dermed ett af de mörkaste bladen i vår brottmålshistoria. Är dödsstraffet alltså ur rättslig synpunkt förkastligt, så återstår att pröfva om det likväl är nödvändigt för samhällets välfärd. Hans exc. justitie-statsministern har öppet förklarat, att vid en sådan kollision nyttan måste vika för rätten. Jag kunde då sluta; men jag tror ej på någon motsägelse mellan rättvisan och samhällets välfärd, och bör alltså något undersöka huruvida verkligen samhällsordningen betingar dödsstraffets bibehållande. Man möter här först detta straffs afskräckande, preventiva egenskap. Konseqvensen häraf skulle vara återupptagandet af de qvalificerade dödsstraffen, tortyren. Den vore ju ett ännu mera , hotande åskmoln för den brottsliga hågen. Siberiens grufvor borde vara tillräckligt asskräckande, men det ökade antalet mord i Finland synes vittna emot skräckmedlets verkan. Öå man anför från andra länder, det morden ökats efter dödsstraffets afskaffande, så torde man förbise, att orsak och verkan icke alltid ligga uti ett föregående och efterföljande. Det som följer efter ett annat har ej ovilkorligen följt af detsamma. Hade dödsstraffet varit afskafsadt innan poströfverierna och kyrkostölderna grasserade, så hade man utan tvifvel skrifvit dessa brott på den mildare lagstiftningen. Så se vi ju i våra dagar huru på det ekonomiska området en inträdd financiell förlägenhet tillskrifvits förändringar i den ekonomiska lagstiftningen, oaktadt något verkligt kausalitetsförhållande här icke existerar. Man saknar ett högre straff för den redan till lifstidsfängelse dömde, som begår ett nytt mord. Månne man icke heldre borde reformera dessa fängelser, hvilka, i stället att förbättra den brottslige, blott alltmer förvilda och förnedra honom? Månne det ej är samhället, som i detta fall har mycket att ångra och försona? Man omnämner den reaktion mot dödsstraffets afskaffande, som periodvis inträffat i andra länder. Månne den ej berott på hvad nyss blifvit anfördt rörande förblandning af orsak och verkan? Och månne man ej vunnit en bättre bot för det onda, om man, i stället för att återinföra dödsstraffet, vinnlagt sig allvarligen om fängelsernas förbättrande, om meddelande af renare religiösa begrepp och väckande af den sedliga hågen och kraften? Dit hör aktningen för menniskolifvet. Men kan man väl begära, att alla invivider skola hysa en sådan aktning, så länge samhällena sjelfva medgifva dessa i stor skala förberedda och organiserade dråp, som kallas krig, der mordlusten, ärad såsom mod, belönas med allahanda utmärkelser? Kan man påräkna en allmännare aktning för menniskolif, der samhället sjeltt, i sina strafflagar, åsidosätter denna aktning? Och månne ej den vildheti uppfattning och nationallynne, som underhålles genom en sådan strafflag, är en lika så stor fara som den man vill möta genom dödsstraffets bibehållande? Det är icke lagarne, som skola förmildra sederna — säger man — utan tvertom. Och svenska folkets seder äro lika litet som dess föreställningssätt ännu mogna för dödsstraffets afskaffande. Jag medgifver det sednare, men skulle vi hafva väntat på det allmänna föreställningssättets kraf, så hade vi näppeligen ännu varit befriade från vare sig spöstraffet eller andra grymma straff. Det lärer väl vara så, att landets mest upplyste män måste på detta område gå den allmänna opinionen något i förväg, för att, genom mildavo lagar, återverka på sedernas förmilring. Jag tror alltså ej på någon kollision mellan rättvisans kraf och samhällsvälfärden. Dock bekänner jag öppet, att om ag haft den sednare allena för ögat, så skulle jag, efter åhörandet af det ädla och upplysande föredrag, hvarmed dessa förnandlingar öppnades af h. exc. justitiestatsministern, hafva röstat mot utskottets itlåtande, derest jag varit tvungen att omedelbart efter detta föredrag afgifva 2 — Fi 23. 7