Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1868, sida 2

ÄÅnnu några ögonblick, och vicomter kände sig frestad att upptaga sin anota tionsbok och anteckna ett vad, på tjugofem louisdorer! Men låtom oss skiljas från vicomten mod sina minnen och sin saknad. Vi hafva lemnat Jean Deslions liflös, utsträckt i djupet af oublietterna vid rue Saint-Louis. Jean visste ej huru länge hans svimning varade. Då han återvann medvetandet, erfor han en häftig smärta i hufvudet. Han förde handen dit och drog den tillbaka, fuktad af blod. Ehuru rådbråkad genom fallet, lyckades Jean att sätta sig upp. Han framtog sin näsduk och lindade den om hufvudet för att hämma blodflödet. Såluada satt han en stund för att ordna sina tankar. Mörkret var ogenomträngligt. Var det dag eller natt ute? Jean antog att natten fortfor ännu. Han hoppades att åtminstone ett ljussken skulle tränga ned i den afgrund, i hvilken han hade blifvit lefvande begrafven. Alltför svag att ännu kunna stå på benen, kröp han på händer och fötter omkring i sitt fingelse. Det var ett mörkt fängelsehål omkring sex alnar i genomskärning. Der fanns ej någon halmkärfve, icke en vattenkruka, — intet. I ett hörn påträffade hans hand emellertid ett fuktigt och kallt föremål, — någonting rundt. Han undersökte detta klot med sina händer, men plötsligt ryggade han till