Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1868, sida 3

vare den omsorg, som svenska lagstiftare Junder seklers lopp egnat åt hennes sak. Redan den store Birger Jarl stiftade en lag, som åsyftade att bereda ,5dvinnofrid, j och genom ytterligare stadgar sökte sölsjande lagstiftare att fullständiga re tillämpa den sköna idå, som föresväf fvat Folkungai dynastiens berömde stamfader. Att svenska lagen i våra dagar innehåller alla de bestämmelser i i detta hänseende, som qvinLans och sjelfva sedlighetens intressen kräfva, vilja vi ej påstå, men nog stär den härutinnan vida framom den franska, som lemnar förförelsen och de nedrigaste stämplingar mot den unga qvinnan ostraffade, utan att fästa något alseende på den värnlösa ställning, hvari hon befinner sig, erest hon tillhör de lägsta samhällsklasserna. Med full rätt påyrkar författaren, att straff måtte komma att stadgas för den, som så glömmer hvarje känsla af rätt och pligt, att han för att tillfredsställa en usel lidelse störtar en annan mensklig varelse i ett djup af elände och beröfvar henne rätten till hennes egen och andras aktning. I ett land, s sådant som Frankrike, der sedernas tillstånd lemnar så mycket öfrigt att önska, är en sådan reform af yttersta behofvet påkallad; önskligt vore, att lagstiftande shrsamlin! gen ville taga saken allvarligt om händer soch genom lämpliga snastbesdimmelser söka att i någon mån hejda det öfverhandtagande förderfret. Måhända skulle dock en revolution i den allmänna rättsuppfattningen kunna verka långt mera för det afsedda målet, än några lagparagrafer, om än så stränga och välberäknåde. Iy så länge tadel och vanära drabba endast den felande qvinnan, men ej mannen, för hvilken hon fallit ett offer, så torde ej någon genomgripande förändring härsutinnan vara att förvänta. Det är deri före genom att framhålla det nedriga, det jafskyvärda i förförarens handlingssätt, , som detta: sociala ondas fiender kunna s uträtta mest, och Legouve tyckes ej ha sörbisett denna sida at saken, då han på ; lett gripande sätt skildrar do qvinnors 1 0 C t ( ( i 1 1 0 8 ( 8 ( 1 fs 2 8 t fs E 0 .A — —d — söde, som med upprörande grymhet ösvergifvas af sin oskulds mördare. Och i I detta hänseende torde hans ord förtjena lika mycken uppmärksamhet i Sverge som 1 hans eget fädernesland, enär förföraren 1 är i vårt land nära nog lika strafflös inför den allmänna opinionen som uti FrankI rike, under det att den hårdaste, den mest 1 skoningslösa dom drabbar hans offer, och i ett lif-fallt af materiellt och moraliskt! elände öppnar sig för en ännu medvetslös I varelse, derest den ej räddas derifrån af j .den mordiska modershanden. Vi behöfva s i knappt tillägga, att författaren med anledning af den sistnämnda omständighei ten varmt uppmanar till bildandet af asy, ler för öfvergifna och värnlösa barn, och! o hvad han i detta afscende yttrar är väles egnadt att stegra det intresse, hvarmed 5 baruhensidsen för närvarande omfattas i p I vårt fädernesland. d Det är bekant, att i Frankrike sadrens vilja helt och hållet bestämmer öfver dottsrens hand och att det mycket ofta inträffar, att den bortlofvas åt en för henne : fullkomligt främmande person, som hon t ej lär känna före vigseln, enär denna för-!1 v siggår efter ett par veckors förlofning. Naturligtvis blundar författaren icke för d det orimliga, det i sjelfva verket i hög !v grad olycksbringande i detta förl vållande, och han yrkar, att inga äktenskap måtte 4 ingås utan den qvinliga kontrahentens h sulla och fria samtycke. Emellertid är han sjelf nog behäftad med den franska s vördnaden för den faderliga myndigheten ) och misstron till dvinnans omdöme, för v att ej våga tillstyrka giftomannarättens li upphäfvande. Det vädjande till dom-tolen, som franska lagen liksom den sven-m ska tillåter dottren för det fall, att fadreno motsätter sig hennes önskan att förena ! sig med den man, på hvilken hennes hjertas val fallit, vill han afskaffa, förnämli-s4 gast emedan denna utväg förefaller honom it kränkande den faderliga myndigheten. Ir stället vill han att dottren i sådant fall!P som det förutsatta skall ega att vädja till familjerådet — en institution, som redanaän cke har så litet att säga i Frankrike, . men som säkerligen alltför mycket strider h mot svenska vanor och begrepp, för att! någonsin kunna införas i vårt land. Men han nöjer sig ej härmed, utan vill åt familjerådets afgörande öfverlemna en del andra frågor at den mest grannlaga natur, tvistefrågor, som uppstå mellan mannen och hustrun, fadren och modren. De begge makarnas inbördes förhållanden och anspråk på hvarandra, deras skildaäsigter rörande barnens uppfostran etc. skulle granskas och bedömas utaf denna privata domstol, bildad af begges slägtina gar, och de skulle sedan ställa sig de fällda domsluten till efterrättelse. Det är fi möjligt, att i Frankrike den ifrågavarande institutionen slagit nog djupa rötter i solkmedvetandet och uppbäres af nog vördnad hos allmänheten, för att man skulle kunna vänta verkliga fördelar af författarens för1 slag om utvidgandet af dess verksamhets; gebit, men säkert är, att äfven i detta hänseende ett svenskt familjeråd icke skulle kunna uträtta stort annat än att förvärra förhållandena. Och vi antaga, att uti hvarje land och äfven i sjeltva Frankrike de ifrågavarande missförhällandena förekommas och afhjelpas säkrast derigenom, att lagen i möjligaste måtto beskyddar den gifta qvinnan mot hennes makes despotism och kränkande af de oförytterliga rättigheter, hon äfven inom äktenskapet eger, äfvensom derigenom, att I