Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1868, sida 1

Af hvilket slags tyg hade denna syrtut blifvit förfärdigad? Ingen kunde säga det. Kläde eller lasting, bombasin eller sammet, den glänste likt alla dessa tyger och var trådsliten öfverallt. Vicomtens fårade ansigte doldes till hälften af ett tjockt, grått skägg, likt det skrumpna skalet af en kastanie i askan. Hans spännhalsduk antydde en viss pretention, och den rutiga silkesduken, som stack fram ur hans sidoficka, tycktes säga: — Vi hafva sett andra tider! Vicomten hade bomull i öronen och höll i handen en snusdosa af horn, — en riktig snusdosa. Han tyckte om att pryda sig med denna lilla möbel, att visa den; han var stolt deröfver. Det var det enda öfverflöd, som han kunde tillåta sig. — God afton, Vicomte! sade Skydasengeln till honom, du kommer just lagom. Herr Combalou har frågat efter dig. — År Combalou här? — Han spisar med pappa Joseph i Carapaternas sal. — Det är bra, sade Vicomten, hvilken gick att uppsöka herr Combalou. — Hvad har den der karlen för sig? frågade poeten. — Åh, det är en riktig knif, sade Skyddsengeln. Det är bara otur, som satt honom på kneken. Förr hade han hästar och vagn, var med på alla kappränningar och kallade jockeyerna för du. — Och han har ruinerat sig? — Ja, det tycks så. Det är qvinnorna, som ha bragt honom derhän. Han var med i en krets af fint folk, — någonting