Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1868, sida 2

,En stor politisk bana är slutad. De brittiska statsmännens vanliga onda, gikten, har i förtid brutit en kraft, hvilken man trodde ännu länge skulle blifva orubbad. Lord Derby har afträdt från sitt embete som premierminister och skall härefter, ifall hans helsa detta kan tillåta, endast låta höra af sig som medlem af öfverhuset. ,I förtid, sade vi, har hans kraft blifvit bruten, ty för en engelsk statsman är 68 år en tidig ålder, för att afgå från embeten och värdigheter, och likväl är det en lång bana, som earl Derby ganomgått. Det var år 1821, som han, vald för Stackbridge, inträdde i underhuset, då endast den titellöse Edward Geoffrey Stanley. Många år öfvade han sig i konsten att tiga; men det första tal han höll, ådagalade för kännaren, att det icke varit brist på tankar eller oratorisk förmåga, som bundit hans tunga. Goderich upptäckte den stora förmåga, som slumrade hos den unge mannen, och använde honom i sin minister som understatssekreterare i kolonialdepartementet. En än vigtigare ställning kom honom till del år 1831 i earl Greys kabinett; han blef nemligen statssekreterare för Irland. Ty då bekände sig Stanley, trogen sina familjetraditioner, till whigpartiet. Under denna period förekommo de verkliga framsteg i lagstiftningen, för hvilka man omedelbart hade att tacka hans kraft att handla. Det var hufvudsakligast hans verk, atttvå af Irlands fyra erkebiskopsdömen och tio af dess aderton biskopsdömen upphäfdes. Det i Irland införda systemet för folkundervisningen bär hans namn. Då han år 1833 blef kolonialminister, föll det på hans afundsvärda lott att icke allenast förorda, utan äfven utföra afskaffandet utaf slafveriet på Englands vestindiska besittningar och på Mauritius. Men samma år kom han i tvist med sin chef, lerd Melbourne angående användandet af den irländska statskyrkans inkomster. På samma gång som sir James Graham, hertigen af Richmond och earl Ripon gick Stanley ur kabinettet. Det var ett allmänt antagande, att han genom detta steg åsyftade att bryta med whigs. Det är väl icke för mycket sagdt, att han derigenom äfven bröt med den mera lysande framtid, för hvilken han af ödet nästan oäfvisligen syntes bestämd. Ty om vi från denna vändpunkt kast a en blick på hans politiska bana förut och efteråt, så tillkommer otvifvelaktigt åt honom den största äran för hvad han förut verkade. Hans stora och ärorika deltagande i de parlamentariska striderna före denna vändpunkt berisar detta vårt påstående. Det var en tid af agitation och svårigheter. Det gällde å ena sidan att bekämpa det hårdnackade motståndet mot 1832 års reformlag, samt å andra sidan att värja sig mot anfallen af en diametralt motsatt fiende: den irländske demagogen, den store OConnel. Ingen i underhuset var så vuxen denne mästare i stormande och uppretande tal, som Stanley, och ett bevis på, att OConnel erkände honom som en farlig motståndare, var den titel som OConnel sjelf gaf honom : Skorpionen StanleyFörst sedan minnet af dessa oroliga år allt mera förbleknat, anslöt han sig så småningon närmare till tories. Han understödde sir Robert Peel i bekämpandet afministeren Melbourne, hvilken också år 1841 dukade under. Nu ingick Stanley ånyo i kabinettet som kolonialminister. Länge skulle han icke befinna sig väl i sina nya förhållanden ; både han och öfriga kolleger undanskymdes af sir Robert Peels höga gestalt. Icke blott medvetandet om en underordnad ställning och verksamhet, utan ännu mer den politiska svängning, som Robert Peel började göra, väckte hos honom missnöje och misstroende. Skulle han, som lössagt sig från whighs och öfvergått till tories, nu ånyo vända om på den en gång inslagna vägen och helt beskedligt medgifva sin villfarelse? Detta var för mycket för en Stanley. Just då Peel med ailvar teg till ordet för spanmålstullarnes afskaffande, gick Stanley i November 1845 ur tjenst, och från denna dag var han torypartiets erkände anförare. Landtjunkaro och prohibitionister kunde väl också behöfva ett så starkt stöd. Emellertid låg han under i ett val till underhuset för norra Lancashire; men år 1844 ingick han som baron Stanley of Wickerstoffe i öfverhuset, och 1851 öfvergick genom fadrens död earls-värdigheten på honom. Ett år derefter blef han första gången ministerpresident. Hans der bildade kabinett höll sig likväl icke längre än från Febr. till December, då Disraeli, Derbys skattkammarkansler, i budgetsfrågan lidit eit nederlag. Då ministören år 1855 blifvit störtad, med anledning at Roebucks förslag om en sträng undersökning af krigets förande och armeens förplägning på Krim, försökte Derby fåfängt att bilda ett kabinett. Detta lyckades bättre, då lord Palmerston i Februari 1858 bragte sin minister på fall genom lyktingslagen. Men under mellantiden hade agitationen för en ny parlamentsreform vunnit sådan styrka, att lord Derby som premierminister mot in vilja såg sig nödsakad att utarbeta en ny valag. Underbart nog, att en sådan lag skulle utgå rån det konservativa partiet! Också strandade både åtgärden och ministören på denna motsäzelse. Efter att några månader hafva innehaft makten måste Derby vika för ett misstroendevotum. Men denna motsägelse skulle likväl finna n märkvärdig lösning. Det liberala partiet låg ider i en reformlag at temligen oskyldig karaker, och i Juli månad år 1866 erhöll den konervatire earl Derby regeringstyglarne samt bragte ill stånd en reformlag af långt radikalare natur. Visserligen skedde detta, emedan han måste, icke medan han ville. Om man bland tories vill söka ipphofsmannen till den nuvarande vallagen, måste nan nämna Disraelis namn; men vill man utan artiafsigter lemna äran deraf åt dem, som denna ra tillkommer, så nämne man Russell, Gladstone, Bright. Det största verk, hvarvid lord Derbys tamn är fastadt, tillhör icke honom. Några säga, tt hans politik var en akt af hjeltemod och vidtmfattande vishet; andra kalla den en uppoffring f det konservativa partiets principer samt en värdig apostasi. Utan att göra lord Derby orätt, orde man med visshet kunna påstå, att hån icke, om den store sir Robert Peel, af egen öfvertyelse varit drifven till sådane reformer. RYSSLAND. Situationen i Orienten skildras fortfaande — i synnerhet af de franska tidingarne — som mycket betänklig. Det r icke så mycket kriget på Kandia och