Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 februari 1868, sida 2

slutet, hvadan han stod på fri grund : detta fall, ehuru i en grannlaga ställning gentemot sina kolleger. Hr Hjörcks yttrande kunde, under sådana förhållanden, e blifva annat än ganska besvärade. — Intressantast var prof. Agardhs yttrande som visade, att sådana försök att trakassera sina fordringsegare tillhört bankens förflutna historia, och att de blifvit redan på 1820-talet skarpt klandrade ai grefve v. Schwerin, som offentliggjorde berättelsen härom till framtida varning. Det märktes dock snart, att det s. k landtmannapartiet hade annorlunda beslutat i denna del, en uppfattning af saken, som väl hufvudsakligen berodde på bristande insigt i ämnet och vidhängande vid den gamla fördomen rörande silfveruttagning, om också dertill kom ett annat, sämre skäl, nemligen att det förhatliga beslutet varit rigtadt mot den förbatlige personen herr Wallenberg. Frih. Gripenstedts sakrika anförande, hvaraj klart framgick, att en fordringsegare, genom att utbekomma skiljemynt i st. för specier, kränktes äfven direkt i sin rätt, förmådde likalitet som hr Lindströms och andra talares utredning af frågans rätta natur att rubba de gode landtmännens förutfattade mening. Sannolikt fanns här också en icke så liten clique af hr Schwans middagsgäster, och så inträffade det, att utskottets anmärkning ogillades med betydlig majoritet. I sjelfva saken torde dock detta betyda mindre, enär den offentlighet saken erhållit och de skarpa omdömen, hvaraf bankofullmäktiges beslut i denna del nu första gången inom representationen drabbats, helt visst skola utgöra en tillräcklig varning för framtiden. Med en mindre majoritet förkastades utskottets antydning derom, att det varit bättre om fullmäktige i förevarande fall, genom erbjudande af plantsar till lägre pris än det hittills medgifna, sökt förebygga uttagningen af myntadt silfver. Under debatten härom lemnades af hr J. Lindström en särdeles sakrik utredning af ämnet, jemte en pikant berättelse om den sednaste silfveruttagningen, hvarjemte utskottets mening försvarades äfven afhr Hedengren. Men intet hjelpte. Fullmäktige erhöllo decharge utan alla råd eller ,Prickningar. Jag hör ej till dem, som lägga en sådan utgång af en debatt, der sanningen och de klara skälen stå på den ena, och röst-majoriteten på den andra sidan — mycket på hjertat. Gamla fördomar låta sig icke undanröja så lätt, men man kan vara glad, om det blott lyckats att något skaka på dem. Så mycket bör åtminstone vara vunnet, att ingen numera låter förhindra sig, till följd af en vilseledd opinions ovilja, att uttaga sin fordran ur riksbanken, då han så finner för godt. I afton har ett ganska intressant sammanträde egt rum i andra kammarens klubblokal mellan personer af båda kamrarne, som intresserat sig för frågan om dödsstraffets afskaffande. F. d. talmannen Nils Larsson i Tullus utsågs till ordförande; förhandlingarne inleddes af hr Bergstedt och en diskussion uppstod, som var ganska lärorik. Denna fråga har nu, genom h. exc. frih. De Geers uppträdande vid motionens afgifvande, blifvit vida lif ligare uppfattad än vid den förflutna riksdagen. Det bör antagas, att den andra kammaren vidblifver sitt då fattade beslut, men osäkert är, om majoritet kan vinnas i första kammaren, äfven om, såsom man vill veta, den goda saken skulle hafva vunnit en och annan anhängare från frih. De Geers vedersakares läger. Det vore dock ärofullt för den lilla svenska nationen, om den toge detta steg på humanitetens bana. Man framhåller nu med så stor farhåga vådorna af mordens tillväxt, såsom följd af dödsstraffets afskaffande, såsom man förr gjorde rörande tjufnadsbrottens tillväxt, när spöstraffet afskaffades. Men man betänker ej den våda, som ligger i bevarandet och ökandet af råhet och vildhet i folkets sediga medvetande, hvilket är frukten at parbariska straff. Den sednare verkligheten torde kunna uppväga den förra farlågan.