Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1868, sida 2

hvarföre? Otrifvelaktigt af den orsak, att samhället varit tillräckligt skyddadt genom fangelset och bojorna, och emedan, vid detta förhållandet, det ansetts omenskligt och grymt att taga hans lif, så ringa värde detta än haft i förhållande till den förnuftiga menniskans. Här har rättskänslan gjort sig gällande, oförvillad af de på origtigt begrepp om straffets ändamål grundade så kallade vedergällningsteorierna, hvilka predika hämnd, eller fordra lif för lif, eller göra straffet till ett medel att blidka en vredgad Gud. Efter utskottets sätt att se, kan, då fråga är om lif och död, samhällets behof af nödvärnsrätt, eller dess betogenhet att afklippa lifstråden, icke vara större mot den tillräknelige än mot den otillräknelige brottslingen, när dessa eljest äro för allmänna rättsordningen lika vådliga. Fängelset, ej sällan den första bildningsanstalt som stått ett i brott uppfostradt ,, samhällets olycksbarn till buds, har genom erfarenheten, sedan fångvården blifvit ändamålsenligt ordnad, visat sig särdeles verksamt till främjande af brottslingens sedliga förbättring. Det ensliga lifvet inom de dystra murarne i förening med den andliga omvårdnad, som der åtnjutes, är egnadt att vända äfven den mest förhärdades bliek inåt, till dess han med ångerfullt hjerta afskyr och öfverger den ondska i viljan, som, alstrande brottet, försatt honom i hans olyckliga belägenhet. Det saknas måhända icke exempel på menniskor med så förderfvadt och hårdt sinne, att de i det längsta motstå inflytandet af sådan väckelse; men då icke något menniskohjerta lärer finnas af absolut ond beskaffenhet, bör själasörjaren, om han med tillbörligt nit fullgör sitt ansvarsfulla kall, förr eller sednare finna väg till fångens bättre känslor. I hvad fall som helst är fängelset, såsom straffmedel, med hänseende till förbättringsteorien, isynnerhet att föredraga framför dödsstraffet, hvilket beröfvar brottslingen den beredelsetid, som eljest för honom återstått och som tilläfventyrs varit behöflig för hans eviga väl. Väl är det sagdt, att dödsstraffet genom sin förkrossande kraft förmår att hastigare och säkrare än fängelsestraffet böja det förhärdade sinnet; men det är föga kristligt att med svärd och bila befordra syndares omvändelso — och det torde kunna ifrågasättas huruvida den ånger, som fälunda framtvingas, hvilar på sannt kristlig grund. För dödsstraffets borttagande ur allmänna lagen torde jemväl kunna åberopas, att detsamma, med den ofullkomlighet, som vidläder allt menskligt och således äfven den menskliga rättvisan, kan drabba oskyldiga personer. Huru noggrann och skarpsinnig den granskning och pröfning än må vara, som våra underdomstolars ransakningar och utslag angående litdömde undergå först i hofrätt och sedan i högsta domstolen, lärer väl ändå icke kunna med befogenhet bestridas, att — då inom andra länder, hvilkas rättegångsväsende åtminstone derstädes anses fullt jemngodt med vårt lands, Då sednare tider inträffat att oskyldiga personer lifvit afrättade — enahanda förhållande äfven inom vårt land kunnat ega rum och möjligtvis någon gång, om dödsstraffet fortfarande tillämpas, kan komma att inträffa, hvarigenom all upprättelse omöjliggöres, på samma gång rättvisan af staten sjelf på det djupaste blifver kränkt. Det kan visserligen anmärkas, att om någon oskyldigt undergår ådömdt frihetsstraff, den tid, som för en sådan sakfälld i fängelset förspilles, icke kan honom återskänkas, samt att samhället således icke heller i detta fall eger i sin makt att gifva fullständig upprättelse; men då kan åtminstone i viss mån denna upprättelse gifvas, hvilket deremot är otänkbart, när dödsstraffet blifvit tillämpadt. Utskottet, som hyser den öfvertygelse, att den ifrågavarande lagförändringen eger stöd i allmänna ttsmedvetandet inom landet, grundar denna sin öfrertygelse dels i någon mån på egen kännedom om förhållandet, dels på betydelsen af den öfvervägande majoritet inom Andra kammaren och den starka minoritet inom Första kammaren, som vid förra riksdagen uttalade sig för reformens genomförande; och öfvertygelsen vinner yttermera i styrka deraf, att bondeståndet vid 1862—1863 årens riksdag, då förslaget till nu gällande strafflag förehades till granskning, för sin del beslöt dödsstraffets upphäfvande. Och sådana företeelser torde ej böra frånkännas vigt, då fråga är om utrönande af den i landet rådande allmänna meningen i ett ämne så beskaffadt som det förevarande, synnerligast vid det kända förhållande, att äfven en del af de framstående tänkare och rättslärde, hvilka behandat frågan på den vetenskapliga forskningens väg, kommit till ett för sakens framgång gynnsamt resultat. Genom en ordnad och förbättrad folkundervisning har svenska folket under de sednast förflutna 25 åren gått framåt på upplysningens och humanitetens väg, så att vi i detta afseevde torde kunna mäta oss med de mest odlade nationer. Följden har blifvit en märkbar förmildring i seder. Och i betraktande häraf vågar utskottet utan tvekan påstå, att vi numera befinna oss på den grad af kultur, som medgifver dödsstraffets utplånande ur rasklagen, utan äfventyr för rättsordningens upprätthållande. Detta bekräftas också i viss mån af len erfarenhet, som, enligt statistiska fakta, lemnar vid handen, att de tid efter annan i vår lagtiftning vidtagna inskränkningar i användandet af lödsstraffet icke föranledt någon tillökning, utan iast heldre varit förenade med minskning i de brott, hvilka, ifrån att hafva varit med dödsstraff belagda, blifvit under annan lindrigare bestraffning hänförda. Så ock åtminstone i de flesta anlra länder, der dödsstraffet blifvit helt och hållet borttaget, eller användningen deraf inskränkts. Visserligen har äfven under sednare tider i vårt land inträffat, att brott af särdeles grof och upprörande beskaffenhet blifvit begångna. Men detär icke rigigt att efter dessa enstaka företeelser mäta folkets bildningsgrad i allmänhet De hafva måhända ofta g sin yttersta grund i något psychologiskt missrhållande, som den högre bildningen lika litet som det strängare straffhotet förmår korrigera. Utskottet anser således dödsstraffet nu kunna och böra ur allmänna strafflagen borttagas; men lå särdeles stor svårighet möter för utskottet och riksdagen att utarbeta fullständigt förslag till de följd deraf nödiga förändringar i strafkbestämnelserna för de gröfre brotten eller i straffskalan allmänhet, så att de må kunna af K. M:ti deras helhet godkännas, har utskottet trott sig icke böra, såsom hr Bovins motion innehåller, uppgöra något slag till sådana förändringar, utan i stället följa len af hr Hasselrot angifna utväg; och får utskotet alltså vördsamt tillstyrka, att riksdagen måtte, i und. skrifvelse till K. M:t, med uttalande af den åsigt att dödsstraftet bör såsom straffart ur nu gäl