Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1868, sida 2

se ett brott mot det förtroende hon var henne skyldig, utan ett bevis på hennes barnsliga ömhet, att hon ville bespara henne smärtan att inom fadershemmets stängda dörr låta henne köra klagoropet öfver ett tyranni, för hvilket hon, utom denna enda återstående räddning, måste duka under; dernäst bad hon henne anropa hennes fars misskund mot sitt olyckliga barn och att han icke måtte med sin yrede öka tyngden af den börda, som trycker hennes svigtande skuldra. , Och nu till sist, slutade hon, ,haf tack för de lärdomar ni trån barndomen gifvit mig och den vördnad för pligtens bud ni hos mig inplantat! Aldrig hafva de ord gått ur mitt hjerta, som ni talade då ni förkunnade mig min tillämnade förmälning med prins Georg. Huru varmt lade ni mig ej på sinnet, att den furstliga börden ej allenast berättigar till högre anseende bland menniskor och dermed förbundna företräden, utan äfven förbinder till högre dygder och mera lysande föredömen i allt godt och ädelt: att undvika all skrymtan med vårt eget hjerta och förklädnaden af våra telsteg, hvilka dock aldrig undgå vårt samvetes dom, och att dess gillande är den sköld, bakom hvilken vi kunna bele och förlåta menniskors ondska? Om ej dessa läror vägledt mig på pröfningarnes stig, hvarför skulle jag väl söka den tröst, som jag så väl behöft? Ja, dyraste moder, den enda glädje jag känt under sorgernas bitterhet och den enda stolthet jag för med mig undan en verld, der jag afsagt mig all höghet, är att vara er värdiga dotter. Säg icke att jag genom detta steg sviker mitt eget kall såsom moder! O, kunde jag vara för min dotter hvad ni varit för mig, jag borde tåla allt, lida allt, och jag ville det; men, o himmel, man skall i allt göra mig mina moderliga rättigheter stridiga. Hennes uppvaktning skall tillsättas genom inflytanden, som jag skyr att nämna; öfver hennes uppfostran och barndomsledning skall kurfurstinnan hålla den styrande handen, och sedan de äro ändade skall hennes far bestämma öfver hennes person och öde. För mig skulle intet annat blifva öfrigt än en fruktlös strid eller en nödtvungen undergifvenhet. Medlidande eller förakt, hat eller en döfvad rättskänsla, se der de känslor för mig, som skulle rotfästa sig i hennes unga sinne. — Nej, jag måste fly en skådeplats, der min närvaro skulle blifva henne sorglig eller vidrig! Och nu, dyra moder, farväl! Helsa min far! Lefven lyckliga och bed ni den Gud ni lärt