Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1868, sida 2

åstadkommas. Ett samtal med den tjensteman, hvilken sjelf uppgifvit sig i sin befattning af exekutor esomoftast nödgas uppträda som -tyranne, hade ytterligare hestyrkt hans åsigt om nödvändigheten af en förbättring. Talarens förslag afser endast, att afkortning skall ske sedan allt blifvit uttaget, som på exekutiv väg kunnat uttagas. Det har ej kunnat vara lagstiftarens mening att förvägra kommunen hvad som medgifves en enskild fordringsegare, och Stadsfullmäktige, hvilka ju representera kommunen, egde således rätt att genom ombud tillstädesvara vid exekutivt uttagande af resterande utskylder. Det skulle vara ett charlataneri af talaren, om han ej underrättade ,,icke-juristerna, att de uti hans reservation uttalade åsigter blifvit granskade och godkända af en jurist; anlitandet af ett sådant stöd hade för talaren varit desto nödvändigare, som han inom beredningen stått ensam mot 3 jurister. I afsoende på behöfligheten af den föreslagna åtgärder; påpekade tal:n hurusom beloppet af de resterands utskylderna mellan åren 1864 och 1866 ökats med omkring 140 procent. Framhöll vidare, att uti ifrågavarande fall invånarne i en landtkommun skulle vara bättre ställda än stadsbefolkningen. Att tal:ns förslag innefattade något ingrepp i Magistratens befogenhet, kunde han alldeles icke inse. Det vore möjligt, ja ganska troligt, att talaren inför Stadsfullmäktige, såsom det heter, rförlorar detta ärende, men han hoppades dock, att det skulle erkännas, att han handlat i öfverensstämmelse med hvad han trott pligt och rättvisa kräfva. I hvarje fall funnes tvenne andra domare: den stora allmänheten och talarens eget samvete. Hr Berger. Inom beredningen tillvägagicks på så sätt, att en hvar först uttalade sin åsigt, hvarefter pluralitetens beslut blef gällande. Icke destomindre har motionären ansett lämpligt att i sin reservation företaga en kritik af beredningens utlåtande. De missgrepp. motionären begått, kunde man dock ej förebrå honom uteslutande. Han har nyss erkänt, att han rådfört sig med en skickligare person, än han ansett sig sjelf vara. Dennes hand spåras också i förra delen af reservationen, likasom, så till sägandes, en annan personlighets fot spåras i den sednare delen. — De af en föregående talare upplästa protokollsutdrag hade ådagalagt, att de beskyllningar om 5grymhet, hvilka i så hög grad upprört motionärens känslor, varit fullkomligt obefogade. Om, vid tillämpningen af Stadsfullmäktiges beslut, exekutorerna farit fram som ,,tyranner, ha de antingen ej velat eller ej kunnat förstå, hvad detta beslut innebar. Talären kunde ej underlåta att uttala sitt klander öfver, att motionären velat framställa Stadsfullmäktiges åtgärd i en oriktig dager. Motionären har i öfrigt sjelf deltagit uti det ifrågavarande beslutet. — De åberopade försattningarne har talaren trott alltid borde tillämpas vid indrifningen af kommunalutskylderna, äfven om icke särskildt förslag till förklaring i detta hänseende från Stadsfullmäktiges sida egt rum. Talaren hade hvarken genom motionärens reservation eller hans muntliga anförande kommit till någon annan åsigt än den af beredningen uttalade. — De af hr v. Schoultz åberopade siffror hålla ej streck; ty förhållandena voro helt annorlunda år 1566 än är 1864. Pörstnämnde år gällde ej längre bestämmelsen om stämmoböter vid underlåtenhet att sjelfmant erlägga sina kommunalutskylder, hvilket haft till följd, att en stor mängd personer numera finna fördelaktigare att så länge som ske kan dröja med betalningen. Ser man nu på restlängderna, så finner man deri helt andra namn (och deribland t. o. m. ganska förmögna personers) samt helt andra belopp än tillsörens. Ej underligt, att vid sådant förbållande summan af Å resterande skattebeloppen blir större nu än örr. Hr Philipsson trodde likasom hr v. Schoultz, att hvad som hos Stadsf:e yttras om dennes motioner, kommer att bedömas af en större allmänhet och ville fördenskull ytterligare taga till ordet, äfven med risk att upptaga Stadsfullm:es tid. Betviflade visst icke, att hr v. Schoultz vid framställandet af sitt förslag varit ledd af ett filantropiskt syfte, men hvad tal:n måste lägga honom till last är, att han ej nogare betänkt förslaget innan det framlades. Det är detta förslag, och icke motionärens i reservationen uttalade, från hans förslag mycket afvikande, åsigt, som skall af Stadsf:e pröfvas. Tal:n funne sig derför föranlåten att till något närmare granskning upptaga det förra. Det innehåller: ,,att komiterade af Stadsfullmäktige utses, helst serskildt för hvarje beredningsdistrikt, som ega att, dels på anmälan af exekutorerna, efter af dem verkställd undersökning hos resterande skattskyldiga, dels på grund af skriftliga ansökningar från de skattskyldiga, till afkortning hos Stadsfullmäktige anmäla de skattebelopp, som de icke anse böra exekutivt uttagas. Hvad skola nu desse komiterade göra? De skola hos Stadsf:e göra anmälan om afkortning, således taga initiativet i denna angelägenhet, som för närvarande endast handlägges-i följd af remiss från Magistraten utaf afkortningslängden, hvilket skulle föranleda till en kollision i afseeude på de föreskrifter, som gälla rörande fattande af beslut om kommunaltaxeringen utaf Stadsf:e samt verkställighet af dess beslut genom Drätselkammaren och Magistraten. Vidare: dessa anmälanden skulle föranledas dels af framställningar utaf exekutorerne, efter af dem verkställda undersökningar, och dels på grund at ansökningar från de skattskyldige, dervid förslaget alldeles icke förutsätter dylika undersökningar. I sednare fallet skulle således inträffa, att Stadsf:e kunde komma att befatta sig med afkortningsfrågor-utan att någon undersökning om de skattskyldiges förmåga att gälda dem påförda utskylder: egt rum, hvilket väl måste uppenbart strida mot förordningens föreskrift, att Magistraten skall i laga ordning låta uttaga de resterande utskylderna. — Hr v. Schoultz har åberopat det olika förhållandet mellan invånarne i en landtkommun och stadsbefolkningen, men at de författningar, hvilka härvid åsyttas, gäller den ena för landet, den andra för staden. Granskar man närmare 5 70 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, så finner man, att sedan kommunalnämnden förrättat uppbörden, blir restlängden föremål för kommunalstämmans behandling, innan densamma för indrifning utlemnas till kronofogden. I staden är det Magistraten, som förrättar debiteringen; Drätselkammaren verkställer uppbörden och inger derefter restlängden till Magistraten, som vidtager indrifningsåtgärden. Orsaken till dessa olika anordningar är, att landtkommunen ej eger någon officiell myndighet, som kunnat åläggas att kostnadsfritt verkställa indrifningen. Kronofogden är kronans em