Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1868, sida 2

tillika med saknaden af prinsessan, hade gjort honom Hannover förhatligt, hvarför han beslutat utbyta det mot Dresden, der ett lysande mottagande väntade honom vid konung Augusts hof. Under dagens lopp hade han låtit inpacka en hel del dyrbarheter för att under nattens lopp dit afsändas. Så var allt ordnadt och förberedt, då han begaf sig till prinsessan, som han fann i det tillstånd vi omnämnt. — Allt är färdigt! — sade han vid det han inträdde. — Min vagn väntar. Tillåter ni mig bjuda er handen? — Ack! — suckade prinsessan. — Det är mig ej möjligt! Königsmark betraktade henne några ögonblick. Detta vacklande var honom så oväntadt, att han icke kunde undertrycka den förundran han erfor deraf, men snart besinnade han sig och sade med lifligare röst: — Ni ångrar er, nådiga prinsessa. Nå väl! ni förbinder er derigenom tvenne nationers tacksamhet och förvärfvar er en dubbel rätt till deras kärlek. — Nej, ack nej! — frampressade hon med halfqväfd röst. — Fruktan att blifva upptäckt afhåller er från att rygga tillbaka; men var lugn. Inga spår förråda oss. Lita på min tro och min försigtighet! — Ni missförstår mig, min grefve! Ingen ånger eller fruktan afhåller mig. Jag vill, jag måste fullfölja min plan, men mina barn! — Edra barn? Hvad vill ni med dem? — Se dem ännu en gång, omfamna dem, kyssa dem för sista gången. — Inte annat? — Inte annat?! Ni förstår inte hur en moder älskar. Jag har icke på hela dagen sett dem. Mina bestyr och oviljan för deras hofmästarinna hafva afhållit mig, men nu, i skiljsmessans stund, tar moderskänslan ut sin rätt; jag kan icke!.. Låtom oss uppskjuta till i morgon! — Ni eger att befalla. Men den försummade stunden återkommer aldrig. — Nådiga prinsessa, tänk på föliderna af ett uppskof! — bad v. Molk. (Forts.)