Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1868, sida 1

AAAA —e Samma qvantitet skog, genom hvars förstöring man förr vann i goda år möjligen en rågskörd och derefter 2 å 3 års bete åt kreaturen, lemnar nu, behörigen afverkad, tusentals riksdaler i arbetsförtjenst. Man vårdar endast det som har någet värde, — det är en sjelfklar sats, som gäller icke minst om skogens vård. I Skåne producerar man skog och vårdar dun, och härmed har man också börjat på andra orter, men endast i den mån öfverflödet och den dermed förenade misshushållningen börjat efterträdas af brist. Det är dock blott den minsta delen af vårt land, hvarest man ännu hunnit dit, och visst är, att man i Norrland icke skulle ega minsta begrepp om vare sig skogens värde eller vård, derest icke sågverksrörelsen dit sträckt sin välgörande verksamhet. Men, anmärker man, är då icke tänkbart att denna fruktansvärda olycka, skogsbristen, kan plötsligare än någon anar komma öfver oss? — Vi tro oss hafva redan besvarat denna fråga, men tillägga: Betrakta t. ex. Vermland. I detta landskap om 157 qvadratmil, således af tinga omfång jemfördt med Norrland, har sågverksrörelsen, i jemnbredd med en stor skogsförbrukande jernverksrörelse, fortgått uti högst betydande skala under 50 års tid, och i stort omfång många mansåldrar der förut. Men ändock finner man att tillförseln derifrån af sågadt virke högst obetydligt nedgått och att jerntillverkningen ansenligt vuxit. Förklaringen Jigger helt enkelt deruti, att genom odlingens framskridande har skogen blifvit undanträngd och dylik egendom derigenom erhållit ett högre värde, likasom ock de produkter som från skogarna erhållas, eller för hvilkas frambringande skog erfordras. Genom detta högre pris har man kunnat hemta skogsprodukterna från längre afstånd än förr kunnat ske, med utsigt till behållning, och detta är ett för hållande, som fortfarande kommer att verka, så att de skogar, hvilka nu genom sin aflägsenhet anses oåtkomliga, inom få år komma till afbrukning, likasom de vattendrag, hvilka nu räknas alltför kostsamma att upprensa för flottning, slutligen skola öppnas för företagsamheten. Innan gränsen för de mest aflägsna skogarna är upphunnen, skall skogsproduktionen vara i full gång i Vermland, der en god början dermed allaredan blifvit gjord. I Norrland fick trävaruexporten först riktig fart på 1850-talet, och inom Norrbotten, Vesterbotten, Vester-Norrland och Jemtland finnas ej jernbruk af någon särdeles betydenhet, så att der har man i jemförelse med Vermland icke hunnit särdeles långt med skogsafverkningen. Norrlands läge är ju i öfrigt så aflägset från verldsmarknaden, att smärre virke endast kan undantagsvis och i mindre qvantiteter utföras. Men — invänder man vidare — om också detta är sannt, så qvarstå lagbrotten. Det är ej blott sin egen skog innebyggarne på detta vis göra sig till godo, utan också kronans. Här är alltså eganderätten våldförd, och befolkningen hemfallen till en sorglig demoralisation. Man måste, för att rätt bedöma dessa förhållanden, ihågkomma, att de skogar, som kronan nu tillegnat sig såsom sim egendom, hafva varit under århundradens lopp, från kolenisationens början, ingens egendom och dermed allas. När i sednare tider nybyggaren behöft särskilt upplåtelse, för att grunda sitt nybygge, så hafva vidlyftiga skogsarealer blifvit honom på måfå tilldelade, ptan att några gränser kunnat utstakas för hans område, Jikalitet som sådana gränser förefinnas emellan de enskilta skatteskogarna och kronoskogarna. Det är icke underligt att man, i thy fall, ej heller vägt sjelfva eganderätten på guldvigt, utan fastmer lefvat ganska mycket på de traditionella föreställningssätten sedan sekler tillbaka. Man har fällt skogen, der den var åtkomlig, och har alls icke fattat, att häri låge något brott, då man fastmer ansett det vara högst orimligt att icke få tillegna sig ett träd, som eljest skolat förruttna, utan gagn vare sig för kronan eller någon enskild. Jag hade försett mig med en blindlykta, 1 1