Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1868, sida 1

I —m—WA endast trädens stubbar, kan ej anses tynga på skogsförbrukningen. Ångfartygen kräfva visserligen betydliga qvantiteter ved, hvilket varit det, som verkat på kusterna, de der, just af detta skäl, påstås hafva blifvit ganska skogsförödda, men på landets rika skogstillgångar i allmänhet väger denna konsumtion blott ganska litet i vågskålen. — Öfriga ändamäl, som i andra delar af riket kräfva stor bränsleåtgång, såsom bränvinsbränning, m. m., förefinnas i Norrland antingen alls icke, eller blott i den mest inskränkta skala. Rikets skogrikaste trakter ega alltså den minsta amändningen af skogens rikedomar. Vore befolkningen här endast dubbelt så stor som den är, så skulle den enskilta konsumtionen kräfva kanske lika mycket skog, som nu åtgår till försågning. Hvad säger man då om de trakter inom riket, der befolkningen är flerfaldigt större än i Norrland, men skogstillgången ofantligt mycket mindre? Dessa trakter borde väl anses i grund ödelagda, men ändock befinnes mångenstädes skog öfver till kolning, försågning, m. m. Att den norrländska afverkningen gäller endast de åtkomliga trakterna, samt att omätliga skogar finnas, dit menniskofot knappt förmår intränga, är ganska sannt. Men månne icke just i denna omständighet ligger svaret på den klagan, som mest ljuder beträffande Norrland, nemligen att de stora skyddsskogar, som naturen här upprättat till värn mot ishafvets vindar, skulle undergå förstöring? Dessa skogar qvarstå ju oåtkomliga på de mellan vattendragen liggande vildmarkerna, och alltså måste väl denna klagan vara ogrundad. Att skogarne medtagas utåt vattendragen är väl ett förhållande, som befinner sig i samma kategori, som en lokal skogsafverkning i andra delar af landet, blott med den skillnad, att i Norrland finnas oaflåtligt nya skogar i reserv, hvilket ej är fallet öfverallt annorstädes. Men äfven denna afverkning är i Norrland bunden inom vissa gränser, nemligen af trädens storlek. Det kan bevisas, att träd af smärre dimensioner icke kunna med fördel användas till sågverkens behof, samt att deras fällande för andra ändamål, såsom till ved eller pitprops, icke lönar sig annat än inom en mycket inskränkt terräng, föga aflägsnad från kusterna. Häri ligga de af omständigheternas egen natur föreskrifna gränserna för skogsafverkningen, hvilken alltså, om den vore lemnad alldeles fri, omöjligt skulle kunna, annat än undantagsvis, sträcka sig utöfver de mogna eller nära sin fullmognad befintliga träden. Här skulle alltså, enligt vårt förmenande, icke behöfvas några särskilta föreskrifter och anordningar beträffande skogsafverkningen, utan full frihet kunna åt densamma lemnas, enär den är begränsad inom förhållandena sjelfva. Det lönar sig icke att afverka annat än mognad skog — se der det orubbliga korrektivet mot skogssköfling ! Lyckligt är väl emellertid, att det finnes en afverkning som lönar sig, ty derigenom allena har det system kunnat upphäfvas, som innebar en verklig skogsförödelse, nemligen svedjandet och skogseldarne. Så länge skogen ej egde något värde, men deremot befanns hinderlig för gräsväxten, så skyggade man ej tillbaka för att dels nedhugga densamma och tända eld på de stora fällningarne — det var väl så våra förfäder vunno sin berömmelse för landets uppodling; — dels tända eld på den växande skogen och låta skogsbranden rasa sommaren öfver. I de stora skogar, der intet grässtrå kunnat växa, blef härigenom luft och en god, om också kort, växtlighet. Och hvad brydde man sig väl om den ofantliga förstöringen af skog, som intet värde egde? De tider äro ej aflägsna, då sådane förödelser hörde till ordningen, härjande icke tunlandtal, utan qvadratmil. Genom sågverksrörelsen hafva dessa våldsbragder blifvit så hämmade, att de kunna nu anses hafva alldeles upphört. Allmogen har genom skogsfångsten åt sågverken funnit en riklig arbetsförtjenst, hvarigenom den tillika lärt sig att värdera skogsegendomen åtminstone så mycket, att man ej med vett och vilja förstör densamma. seten —— Mitt beslut blef snart fattadt. Jag ville redan samma afton begifva mig till huset. Dagen föreföll mig ändläs