eher Svartsjuka och hämd. ) Af Sophie Bolander. — Perlor beteckna tårar, — sade hon. — Hur passande för mig?! En kunglig gåfva! — tillade hon vid det hon betraktade hvarje sak för sig. Sköna perlor, okända som fordom i edra musslor, skolen I förvaras hos mig, tills I en dag skolen pryda min dotter. Ja, när verlden återser er, skall det bli i hennes lockar, kring hennes hals, på hennes skrud. Mitt öga skall då vara lyckt ... Ack, jag vill ännu med verlden dela denna syn! — Och hon bad v. Molk gå att hemta hennes dotter.) — Tillåt mig erinra, att hon längesedan gått till sängs och säkert nu sofver godt. — Än sedan? — Och att det måste väcka hennes hofmästarinnas, sröken v. Kratzchs förundran. — Än sedan? — upprepade prinsessan åter. — Undran och misstankar äro nära beslägtade. — Kära Molk! — sade prinsessan och skakade hufvudet. — Tvång och evigt tvång! Men jag måste se min dotter. Säg, att jag haft en elak dröm och vill se henne. — Nådiga prinsessa, ni är icke van att leda menniskor bakom ljuset. Hofmästarinnan skall lätt komma till den slutsatsen att ni icke ännu hunnit somna. — Du har rätt! Jag är icke hemmastadd på dessa vägar. Säg att jag mår illa, att en aning, en nyck ... Säg hvad du vill, men jag skall, jag måste se min dotter. Fröken v. Molk gick, och prinsessan begagnade hennes frånvaro för att med några ord gitva Königsmark sitt bifall tillkänna till den förslagna flykten. Efter en stund kom den förtrogna tillbaka med den lilla prinsessan på armen.