Dagens post. ITALIEN. ,.Italia meddelar, att kejsaren och kej sarinnan af Frankrike sändt lyckönskningsskrifvelser till Victor Emanuel, med anledning af prins Uumberts förestående förmälning. I deputeradekammaren har Semenza begärt, att den indiska posten skulle expedieras öfver Brindisi. Ministern för de offentliga arbetena svarade, det han trodde, att en regulier postgång denna väg först kan komma till stånd, efter det den nya vägen öfver Mont Cenis blir färdig. Ehuru de oroande underrättelserna från Sicilien anses öfverdrifna, har regeringen vidtagit omfattande försigtighetsåtgärder samt befallt, att en eskader skall hålla sig beredd att utlöpa från Spezzia. En korrespondent till ,, Köln. Zeit. söker varna Preussen mot Italiens planer. Det heter nemligen: , Ni har troligen redan erfarit, att italienska regeringen med stor ansträngning företager militära rustningar och specielt med ifver låter förfärdiga ammunition. Lika mycken uppmärksamhet förtjena Italiens rustningar till sjös, hvilka — som det heter — skulle vara föranledda af en expedition till Uruguay, hvars regering vägrat utbetala några godtgörelser till italienska undersåter. Ett sådant företag låter emellertid svårligen förena sig med våra nuvarande finansförhållanden, hvartill äfven kommer, att Uruguay är en fattig stat. Det är af detta skäl, som man sätter rustningarne till sjös i förbindelse med motsvarande rustningar i Frankrike, och man är böjd att tro, att de företagas efter gemensam öfverenskommelse med denna stat, tör att följa samma politik gentemot Tyskland. I Frankrike synes man ungefär vara färdig med sina rustningar; åtminstone slutar man detta af den omständigheten, att till och med invalidhotellet i Paris förändrats till vapendepot och lasarett. Det är visserligen så, att general Menabrea högst ogerna kastar sig i armarne på Frankrike; men det är likväl en fråga, huruvida hans minister skall vara i stånd att göra motstånd, i fall Frankrike utöfvar den nödiga pressionen på Italien genom att gynna de partikularistiska rörelserna i Neapel och Sicilien. Det är isynnerhet den österrikiska diplomatien, som utvecklar stor verksamhet för att förmå Italien att sluta sig ill Frankrikes politik, en sträfvan, som står i fullkomlig harmoni med kabinettets Wien understödjande af den franska konerensfrågan. Man kan just icke påstå, att öterrikiska regeringen här i Florens gifvit öfte om att vilja ansluta sig till en itaiensk-transk allians; men den begagnar nvarje tilltälle för att framhålla, att Itaien aldrig kan följa någon antifransk poitik. Äfven den italienske general Bixios resa till de österrikiska hamnarne Triest och Pola har gifvit anledning till rykten om en förtrolig mission samt om en hemig samverkan mellan Italien och Österrike.