Article Image
viblJUMS. XUHUTTLULIA ÖIIT UCL Väal, Udd dcrs gäller att utse valmän för sullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret. Detta val blir en pröfvosten för landtmannapartiets ofta omtalade storsinthet. Till statsrevisor efter hr Jul. Lindström, som afsagt sig förtroendet, utsågs kapten Witt från Karlskrona nästan enhälligt, enär endast 6 röster tillföllo kapten John Ericson, hvilken dock ganska visst hade vunnit ett långt större antalröster, derest hans namn blifvit tidigare nämndt. Såsom det var att förutse, har mitt yttrande rörande nödvändigheten af förändringar i vår Tryckfrihetsförordning ådragit Handelstidningens utgifvare, med hvilken Eder brefskrifvare identifieras, en väldig skur af otidigheter i den tidning, som känner sig mest hotad, nemligen Fäderneslandet. Tidningens utgjutelser i detta fall hafva utgjort föremål för mycken munterhet på riksdagens klubb i dag, en munterhet, hvari H.-T:s utgifvare lärer hafva hjertligt deltagit. För en sak bör man dock hålla Fäderneslandet räkning, nemligen att det upptagit den klandrade framställningen i dess helhet. Då må alla kommentarier fritt göras, hvaremot det alltid måste väcka ond blod, då man på samma gång ser sina ord förvrängda. Jag nästan antager, att tidningen härvid handlat af förbiseende. Det må emellertid tillåtas mig att förklara ett yttrande i de antydda grunderna för en reform i vår presslagstiftning. Då jag sade, att det personliga ansvaret för en åtalad tidningsuppsats borde i första rummet drabba författaren, efter bevisning, var det ingalunda min mening att en anonym författare skulle inqvisitionsvis uppsökas. Mitt förslag afser att ifråga om en tidningsuppsats skall, likasom i fråga om en annan tryckt skrift, författaren kunna erbjuda sig att stå sjelf till ansvar för hvad han skrifvit, dock så, att icke en bulvan kan dervid framskjutas. Det händer nu ganska ofta, att en tidningsredaktion icke vågar införa en artikel, äfven då författaren erbjuder sig att derför ansvara, enär han icke kan åtaga sig ett sådant ansvar. En tidningsutgifvare kan bringas till ansvar till och med för en undertecknad annons, hvilket ju varit ganska nära att inträffa med Handelstidningen för kort tid sedan. Tidningens utgifvare kan vistas på främmande ort, och då finnes der icke någon, som bär ansvaret. Återkommer han inom sex månader, kan han bringas till ansvar för saker, hvarom han varit alldeles okunnig. Man skulle säkert ogilla en lag, som medgåfve en lagbrytare af annan art att köpa sig en ansvarig, som drabbades af det straff, hvartill öfverträdaren blifvit förvunnen. Huru kan man då försvara en sådan lag ifråga om brott mot tryckfrihetsförordningen? En annan sak är, om man vill helt och hållet upphäfva allt ansvar för hvad som i tryck säges. Den saken kan tåla att tänka på, men ännu har intet land kommit derhän. En sådan åsigt hvilar i öfrigt på en stor missaktning af det offentliga ordets betydelse. Man anför, att personer, som drabbats af dess värsta smädelser, icke deraf rönt för sitt anseende minsta mehn, och den som skrifver detta är i tillfälle att bekräfta denna erfarenhet. Men om värk och sveda, som man vållar en annan, eljest måste försonas genom straff, äfven då inga farliga följder deraf tillfogats den lidande, så lärer väl äfven det moraliska lidandet hafva rätt att fordra upprättelse. Jag talar nemligen här om enskilta personer, hvilka icke, såsom de offentliga, äro vane att inför allmänheten utsättas för hån och smädelser. Skall pressen hafva rättighet att här grassera friare än hvad man kan göra i det muntliga talet? Gränsorna för den enskiltes frihet ligga ju inom den inskränkningen, att han ej får våldföra en annans frihet. Skall denna lag ej gälla äfven om pressen? I öfrigt vill jag komplettera mina antydda grunder för en ny tryckfrihetslag dermed, att, efter mitt förmenande, ett ärligt erkännande af ett begånget misstag borde, under vissa förhållanden, göra en tidning ansvarsfri. Hvad allmänheten nu mest öfverklagar är mindre det, att en tidning begår misstag — ty derför är den alltid utsatt — än att den nekar erkänna ett sådant, äfven då den måste hafva blifvit derom öfvertygad. Det är detta moraliska moment, som borde vinna äfven en juridisk giltighet, hvarigenom man undveke att föreskrifva något juridiskt åliggande för en tidning att intaga beriktiganden i den ena eller andra formen. Det har talats om, att ett förslag i ofvannämnda syfte skulle blifva at Handelstidningens utgifvare inlemnadt till konstitutionsutskottet före denna riksdags slut. Jag tror mig dock veta, att det är mycket osäkert, huruvida den omtalade förslagsställaren medhinner att fullfölja en sådan afsigt. Det är i alla fall god tid att härmed framkomma till nästa riksdag, och skall utan tvifvel under tiden Fäderneslandet med konserter låta det vara sig angeläget att öfvertyga allmänheten om nödvändigheten af en lag, som skyddar rättrådige medborgare mot ärekränkande anfall. oo RADERADES REP CGAGA. feg LI —— D — FO —— — — AA FA — —— — —

24 februari 1868, sida 2

Thumbnail