Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1868, sida 2

insurrektion i de södra provinserna af Italien i bourbonistisk riktning. På tal härom skrifver en korrespondent, som synes vara förtrogen med förhållandena, till yIndep. belge från Neapel följande: ,Står då allt väl till här i landet? Nej, utan tvifvel långt derifrån. Folket är missnöjdt; man skulle vara blind och döf, för att förneka detta. Det finnes mycken fattigdom, här är ondt om pengar, här förefinnas verkliga lidanden, och eron förstorar det onda. Mången, som frågar sig hvad han vunnit på ombyte af suverän, måste svara: ingenting, utan tvertom förlorat. Kolerans trenne härjningar hafva åstadkommit större afbräck för industrien än krigen, de förstörda finanserna och den europeiska krisen. Skatterna äro ökade och lifsmedlen fördyrade; pappersmyntet har trögt omlopp. Lägg härtill den naturliga öfverdriften hos sydländningen, som älskar hyperboler, och ni skall lätt förstå de rop, som härifrån höjas. Styrelsen har visserligen begått misstag, likasom den äfven måhända varit allt för absolut och brådstörtande i tillämpandet af sina teorier — jag vill medgifva det. Men jag måste tillägga, att folket å sin sida icke gjort det ringaste för att afvärja elyckorna. Vana att gå i ledband, förstå icke neapolitanarne att sköta sig sjelfva, utan kasta i stället alla sina missöden på regeringen. Till och med koleran är i deras ögon en landsplåga, som regeringen icke förstått att afvärja; de rätt okunniga uttrycka på god neapolitanska, att farsoten är ett förgift, som regeringen i onda afsigter spridt. Genom den gamla styrelsen blef folket så vandt vid falhet, att det anser som tjufvar alla dem, som bebo de offentliga palatsen. Denna opinion inverkar så till vida äfven på de mera bildade, att dessa måste göra opposition, för att blifva populära, och detta är skälet till att så många neapolitanska deputerade tillhöra venstern i parlamentet. Men kan man af allt detta sluta till, att dessa missnöjda skulle kunna åstadkomma en insurrektion, eller hota Italiens enhet? Nej, hundra gånger nej, och det är i detta afseende som fremlingar så fullkomligt taga miste. Ni skulle se den förvåning, som här väckes af de franska tidningarnes enfaldiga farhågor! Toge de icke felt, så skulle vi stå vid aftonen före en insurrektion, och ändå har aldrig Neapel varit så lugnt, som i denna stund. Inga tjufnader förspörjas i staden och inga röfvare i trakten deromkring. De resande kunna utan ringaste fara för banditer uppstiga på Vesuvius, för att åse den rullande lavafloden, och allt går här sin stilla gång. De många fremlingar, som hitströmmat för att betrakta eruptionen, fråga med förvåning hvar allt det elände finnes, som de hört omtalas. Ack! detta elände finnes icke i de qvarter, som fremlingarne bebo, men — ännu en gång — innan detta elände skall framkalla någon insurrektion, erfordras ännu flera års kolera, ännu mycket större deficit och ännu flera felslagna skördar. Det är visst sannt, att det bourbonistiska partiet begagnar de allmänna olyckorna för att underblåsa elden; detta parti har en tidning, redigerad af en fransman, som ganska skickligt förer ett småkrig mot Italien. Denna tidning, som talar ett högt språk, säljes för en sou stycket. Partiet sprider äfven nattetid upproriska noter, som uppklistras på husknutarne. Men de, som känna landet, oroas icke det ringaste af dessa barnsligheter. De liberala gjorde på samma sätt under Ferdinand II:s regering, och likväl förblef han i 18 år och intill sin död på tronen. Hvem som vistats åtta dagar här i landet kan omöjligen tro någon insurrektion vara möjlig. Oberäknadt alla de försigtighetsskäl, som hindra nnapolitanarne att uppresa sig, förefinnes bland de missnöjda så mycken splittring, som hindrar dem att handla. åhända att några äro för Frans II, men andra — och dessa äro de flesta — äro först och främst italienare, andra äro republikaner, och ett fåtal (bland de gamle) — muratister. Hvart och ett af dessa partier är i och för sig svagare än regeringspartiet, hvilket likväl — jag medgifver detta — icke är rätt starkt. Man har äfven vid parlamentsvalen sett, att dessa missnöjda icke kunna bilda sig till någon majoritet. Om det gällde att uppgöra ett program, att välja en suverän, eller att föreslå en minister, så skulle denna brokiga opposition splittras i minst tjugo olika delar. Detta tillstånd har varat i sju år och skall räcka ännu länge. Man har sett dessa partiers svaghet, då ovanliga händelser timat, såsom t. ex. efter Aspromonte och Mentana. Partierna åtskiljdes då som genom ett trollslag, bourbonisterna tystnade, och de radikala understödde regeringen för en kort tid. Sedan fåran var förbi, började skriket på nytt. Således lugnen Er, om neapolitanarne skrika; Italien riskerar ingenting. Från Florens berättas, att regeringen skall med snaraste sända tvenne framstående jernvägstjenstemän till Wien, för att med dervarande jernvägsstyrelser öfverenskomma om åtgärder, för att så mycket som möjligt lätta förbindelserna mellan Italien och Österrike. Från Rom skrifves till ,,Perseveranza den 7 dennes, att påfliga regeringen i all tysthet underhandlat med belgiska bankirhus om ett nytt lån, samt att dessa underhandlingar lyckats. Nominalbeloppet af lånet är 50 mill; det verkliga beloppet 40 mill. Samme korrespondent påstår, att påfven ämnar uppbringa styrkan af de från fremmande länder värfvade trupperna till 30,000 man, samt att samtliga franska trupperna i slutet af denna månad skola återvända till Frankrike. ; Såsom ett för sinnesstämningen i landet temligen betecknande curiosum omtalas, att porträttet af den år 1858 i Paris afrättade Felice Orsini på sednaste tiden ofta varit synligt i butikerna. FRANKRIKE. Den kejserlige prinsens guvernör, general Frossard, och dramatikern Emil Augier skola utnämnas till senatorer. ; l j Invalidhotellet lärer med det snaraste i fullständigt komma att användas till andra ändamål, än hittills. Regeringen, som synes åsyfta att tillintetgöra hvarje minne