Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1868, sida 3

vensom vederbörande myndigheters närmare bestämmelser i atseende på valet af begrafningsplats. S 14. I allmänhet erkännes ingen hafva utträdt ur statskyrkan, förr än han eller hon, efter fyllda 18 år, personligen infunnit sig bos vederbörande pastor och anmält sitt utträdande till införande i kyrkboken. Dock må i enskilda fall undantag med afseende på åldern af K. M:t kunna medgifvas. 15. När en dissenter vil träda öfver till statskyrkan, skall han derom göra anmälan hos någon afstatskyrkans pastorer. ar den anmälde icke döpt, förfares efter kyrkoritualens föreskrifter rörande vuxna personers dop. I annat fall är det tillräckligt att ifrågavarande person inför pastor, i närvaro af kyrkorådet, styrker att han har tillräcklig insigt i statskyrkans trosläror, samt att intyg derom, jemte personens förklaring att vilja träda öfver till statskyrkan, införes i kyrkboken. 8 16. Hvar och en, som genom användande at bevekelsegrunder, hvilka stå i strid med allmän sedlighet, genom löften om timliga fördelar, bedrägiga medel eller hotelser söker att förmå någon Il öfvergång från en trosbekännelse till en annan, är förfallen till böter ifrån 100 till och med 300 rår rmt eller fängelse från och med 2 månader till och med ett år. 17. För så vidt ej grundlags eller denna lags bestämmelser medföra undantag, förorsakar den olika kristna trosbekännelsen ingen olikhet i borgerliga pligter och rättigheter, hvaraf t. ex. följer, att ingen trosbekännelse frikallar från beväringsskyldighet, och att de bestämmelser, som göra arfsrätt, medborgarerätt eller någon annan rättighet beroende af dopet, icke lända de dissenter till förfång, af hvilka dopet i allmänhet eller barndopet i synnerhet ej gillas. 8 18. Härigenom upphäfvas alla de stadganden och föreskrifter, som stå i strid medi denna lag gjorda bestämmelser. Vid uppgörande af detta förslag har jag icke vågat lita på egen förmåga, ännu mindre låtit mig ledas af någon enskild förutfattad mening. Förslaget är i sjelfva verket väsendtligen ingenting annat än en öfversättning af den norska dissenterlagen af år 1845, endast med sådana förändringar som särskilda svenska förhållanden kunnat föranleda; och äfven dessa förändringar har jag ej tillåtit mig att göra utan efter samråd med flere ndra för saken intresserade personer. Då den rågavarande lagen, som på förslag af norska reringen blifvit af stortinget antagen, nu i öfver 0 år i Norge varit tillämpad och visat sig välgörande, samt å andra sidan af våra dissenter just rramhällits såsom ett önskningsmål, så hafva båda dessa skäl synts mig kraftigt tala för antagandet äfven hos oss af just denna lag. Den genom dissenterlagen i Norge ökade och befästade religionsfriheten bar, långt ifrån att der föranleda ytterligare oro eller splittring inom det religiösa området, tvertom visat sig lugnande; och det kan icke vara något tvifvel, att ju, om densamma äfven hog oss antoges, enahanda resultat skulle komma att förspörjas. Intet skäl synes följaktligen vara för handen, hvarföre vi ej skulle tillegna oss den humanare lagstiftning i detta fall, hvaröfver brödrariket redan nära ett fjerdedels århundrade kunnat berömma sig. Jag får således nu slutligen vördsamt hemställa, att riksdagen ville för sin del besluta antagandet af härhos bifogade , förslag till lag rörande personer, som bekänna sig till kristna religionen, utan att vara medlemmar af statskyrkan. Och anhålles att denna metien må till lagutskottet remitteras. Stockholm den 27 Januari 1868. P. A. Siljeström.