Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1868, sida 1

som man ej kan fordra. Är det väl möjligt för mig att föra Louise till slottet och säga: se här min maka? Jag skulle blifva förbannad och bortstött af min far, och vi skulle alla förlora derpå. — Min herre, återtog Jean, äfven Louise skall dö af förtviflan. Om ni nedstötte dessa tvenne varelser med en knif, skulle lagen straffa er, och emellertid skulle denna död vara lätt i jemförelse med den, som ni bereder dem. Ni låter dem dö af sorg, och denna gång är lagen vanmägtig. Derför ser ni mig nu framför er, lika kraftigt påyrkande min rätt som Jag skall vara oböjlig i min hämnd, ifall det erfordras. Raoul kunde ej undertrycka en rysning. Han betraktade Jean några ögonblick och sade med osäker röst: — Min herre, vi skola förnya detta samtal. Och med ett hopp kastade han sig på hästen samt ilade bort. Hästen hade ej hunnit trettio steg, förrän Jean kastade upp sin bössa och skjöt. Herr Raoul störtade af hästen och blodet strömmade från honom. Hans ena fot satt fast i stigbygeln och förförarens kropp slipade på marken. Vid en krökning af vägen brast remmen och hästen återtog i galopp vägen till slottet, medan Raoul låg qvar, utsträckt på det fuktiga gräset. Jean återvände till hyddan. — Hvad är Louise? frågade han. — Jag har inte sett henne, svarade Madeleine; men hvad fattas dig? Denna oordning? Denna oro? (Forts Y