Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1868, sida 2

exkonungens af Neapel återuppsättande på thronen ledes från Rom, samt att centrum för den mot konungarikets enhet riktade sammansvärjningen befinner sig i det af exkonung Frans bebodda Palazo Farnese. Italienska regeringen lärer ega de fullgiltigaste bevis för, att Frans I begagnar den honom af påfven gifna asyl, för att konspirera mot Italien; att han, understödd at spanska regeringen, försett med nödiga penningemedel flera komitåer, hvilka hafva till uppgift att anordna ett allmänt uppror i Syd-talien; att frivilliga värfvas samt vapen och ammunition från Rom insmugglas på neapolitanska området, samt att den påfliga regeringen icke allenast ej förhindrar, utan efter bästa förmåga understödjer allt detta. Med anledning häraf har general Menabrea riktat en not till franska kabinettet, i hvilken han, fästande uppmärksamheten på de faror, för hvilka det italienska enhetsverket, i hvars åstadkommande Frankrike tagit en så stor del, härigenom blifvit utsatt, anhåller, att franska regeringen måtte vidtaga nödiga åtgärder för att göra ett slut på dessa agitationer. Grefve Menabrea utvecklar i denna not, , huru de i Rom spunna intrigerna äro riktade icke endast mot Italien, utan äfven mot kejsar Napoleons dynasti samt afse en allmän restauration af bourbonerna. Detta syfte synes framgå deraf, att de franska legitimisterna så ifrigt deltaga i sammansvärjningen, och italienska regeringen säger sig ega i sina händer bevis för, att den tillämnade revolutionen i Syd-Italien står i intimt sammanhang med den revolutionära sammansvärjning, som åsyftar att störta kejsar Napoleon. Den egendomliga ställning, som Italien för närvarande har så väl till den franska, som till den påfliga regeringen, hindrar italienska kabinettet att sjelft förskaffa sig rätt samt att ställa påfliga regeringen till räkenskap för det understöd, som lemnas åt den bourbonistiska sammansvärjningen, och Italiens regering anser det derföre lämpligast att vända sig till den franska, hvilkens intressen äfven stå på spel, för att förmå sistnämnde regering att vidtaga kraftiga åtgärder mot de bourbonska agitationerna samt att aflägsna Frans II från Rom. Korrespondenten tillägger: , Hvad italienska regeringen för närvarande önskar af den franska och hvarpå underhandlingarne syfta, är en kategorisk uppmaning från franska regeringen till den påfliga att aflägsna exkonung Frans från Rom. Huruvida franska regeringen skall ingå härpå, är en annan sak; emellertid äro underhandlingarne derom just nu i gång. Att italienska regeringen för öfrigt ser saken mycket allvarsamt, bevisas af de omfattande militära förberedelser, som vidtagas, för att — i händelse af behof — med vapenmakt undertrycka en revolutionär uppresning i Syd-Italien. Utom de redan mobiliserade fem armdivisionerna i Florens, Bologna, Parma, Perugia och Livorno, öfver hvilka Cialdini har öfverbefälet, skola fem andra armdivisioner — de i Turin, Alessandria, Milano, Padua och Verona — mobiliseras, för att på första order kunna rycka till Syd-Italien. ERANKRIKE. Epoquc, ,,Libertå och ,,Presse omtala såsom rykte, att ett ministerombyte i liberal riktning är nära förestående. Det är tal om en parlamentarisk minister med Rouher, Laguerroniere, Buffet och Segris i spetsen. Detta rykte fordrar bekräftelse, men anses icke för osannolikt. Som man torde påminna sig, finnes i förslaget till presslag inga fängelsestraff för pressförselser, men böterna hafva i stället blifvit till den grad höjda, att — om dessa bestämmelser komma att gälla — pressen ovilkorligt skall uteslutande komma i penningemännens händer. En tidning kan bötfällas på en gång till icke mindre än — 75,000 fr. Böterna skulle utgöra en viss del af den summa, för hvilken hufvudredaktören satt borgen — bötesminimum 115:del och maximum hälften af kautionen — och då denna borgen är mindre för provinstidningarne än för hufvudstadens tidningar, så skulle en och samma pressförseelse, begången af flera tidningar, kunna straffas med olika böter. Den del af franska pressen, som icke har munlås, har naturligtvis på det kraftigaste uppträdt mot en så orimlig lagstiftning, och Pelletan, Jules Favre, m. fl. hafva i lagstiftande församlingen talat deremot; men icke destomindre hafva de amendementer, som afsågo en förändring i förslaget, blifvit underkända. På sednaste tiden har det åtskilliga gånger talats om en under titeln ,,La Republique utkommande hemlig tidning, som varit spridd i Paris och innehållit de skaria Tös barnlös och Anna, efter att nitit I