Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1868, sida 2

den tredje. Sedan Maria dött barnlös och Anna, efter att nitton gånger hafva skänkt arfvingar till tronen och nitton gånger sett dem bortröfvade af döden, förlorat hoppet på ,,en annan gång och dermed följande ,, bättre lycka, hade hon blifvit betänkt på att utse en annan efterträdare till sin krona, hvartill hon, af en helt naturlig känsla, företrädesvis önskade en prins af sin egen slägt och sitt blod. Denne fanns i kurprinsen af Hannover, furst Georg. Kurfurstinnans moder, konung Fredriks af Böhmen — den så kallade Fredrik pfalzaren — gemål var nemligen en prinsessa af Stuartska huset, hvarigenom nämnde furste befanns vara närmaste arfvinge till sin kongliga frändes krona. Knappast hade detta lysande mål uppstigit inom synranden af kurfurstinnans förhoppningar, innan alla hennes tankar och intressen rigtades mot Uetsamma. För det vakade hon om natten, inlåste sig med premierministern om dagarne, underhandlade med inflytelserika personer vid engelska hofvet, underhöll hemliga agenter, affärdade tillförlitliga spioner och använde alla hjelpkällor till befordrande af sakens framgång, Denna bedrefs lika hemligt som oförtrutet. Alla missnöjen med den kallsinnige sonen voro härvid glömda. Hans tarfliga personlighet, hans moraliska slöhet, hans fullkomliga oförmåga att styra ett folk eller begagna sin makt till andra ändamål än tillfredsställandet af sina lidelser och materiella njutningar, allt detta var, om icke förgätet af den moderliga ärelystnaden, dock för regentkallet betraktadt som obetydligheter, hvars skuggor fördöljas i kronans glans. De anspråk kronan på den tiden förlänade voro så kolossala, att icke några stannade qvar för hennes egen räkning. Hon gat allt och fordrade intet. Folken betraktades som ett henne tillhörande apendix. Någon gång hände väl, såsom vid katastrofen med Karl den förste, att dessa sprutto upp ur sin politiska slummer och yrvakna företogo en kraftyttring, som slutade med en dårskap eller ett brott, hvarefter de ånyo gingo till en hundraårig sömn. Som vi redan haft tillfälle nämna, drefs saken med största hemlighet, men också med största skyndsamhet. Kurfurstinnan, som ansåg drottning Anna hafva vissa stränga åsigter, som måhända kunde komma i kontakt med slägtskapsintresset, hade fått tillräcklig tid att inhemta prinsens alla egenskaper och arbetade på att genom ett hastigt afgörande förebygga