Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1868, sida 3

Blandade ämnen. lakttagelser å domesticerade fåglar. (Ur Jägareförbundets tidskrift; af A. Rappe, Hvetlanda och Trollebo.) I min ungdom utgjorde det för mig ett stort nöje att uppföda ungar af vilda djur, såsom varg, utter, gräfsvin m. fl. Vanligen blefvo dock dessa djur, sedan de blifvit fullvuxna, ondsinta och farliga, så att jag ej kunde ha dem qvar. Afven sysselsatte jag mig med uppfödande af fåglar, såsom gräsänder, ärtor, ejder, svärtor, skräckor och grafgäss. Hvad angår de sistnämnda, hvilka kläcktes ur ägg, som lades under en höna, blefvo de så spaka, att de vände åter till hemmet, efter att ha gjort långvariga utflykter. Simfågelungarne uppföddes i en kringhägnad damm. Öm vintern mAK de instängda, men vallades till vatten emellanåt. Äfven med uppfödande af roffåglar gjorde jag försök. Ett sådant, som anställdes med en örnunge, lyckades ganska väl. Såsom man vet, pläga fängade örnar icke låta tämja sig, men denne blef rätt spak, om han ock emellanåt var vid dåligt lynne, samt trifdes väl på gården, der han hade till sällskap menniskor, hundar och en bunden markatta. Gjorde han utflykter utom gården, så var det vanligen en tjenstflicka, som förde honom tillbaka. Hon måste då påtaga en skinnmössa, för att ej skadas af örnens klor, emedan han helst tog sin plats på hennes hufvud. Bland alla mina fåglar var ingen så rolig och så klok som tranan. Hon gällade sig till sin egare och följde honom troget som en hund. Då egaren kallade på henne, härmande hennes läte, underlät hon aldrig att svara; om hon ock var på afstånd. Gömde han sig för henne, till exempel i en buske, så uppgaf hon höga rop under sökandet. När hon återfann honom, yttrade hon stor glädje genom att dansa och springa, flaxande med de stora vingarne, bära fram torfvor och pinnar, nicka, niga och åter dansa. Ibland var hon mycket högtidlig och låtsade vara ord; hon nalkades då med styf hållning och bortvändt hufvud, tilldess hon kom helt nära, då hon hastigt vände sig om, tog min käpp, kastade den i luften och tog den åter samt började sina lustiga språng. Vanligen fick hon vistas vid dammen, der simfåglarne lågo, men bäst trifdes hon på gården bland folket. Hennes föda bestod af säd och bröd samt af smärre fiskar, såsom mört, hvarat hon kunde sluka ett icke litet antal, År 1864 lades andägg under en höna, som utkläckte två ungar. Dessa, som voro honor, parade sig året derpå med en ankbonde och kläckte sedan, oaktadt inblandningen, de vackraste andungar. Ett par af dessa ungar sändes till annat ställe, hvarest honan 1866 kläckte en kull, hvilken dock förgicks på utfärderna i en större, nära till gården belägen insjö. Det oaktadt stannade föräldrarne qvar hela sommaren och hösten samt trifdes väl. De sällskapade ofta, dels i sjön, dels i sin enskilda damm, med vilda änder, hvilka derstädes, enär de ständigt voro fredade, visade sig mer än vanligt spaka. I November, då hela sjön tillfrös, flyttade de tama änderna tillika med de vilda. Då de icke ens i en närbelägen å, som ej helt: och hållet tillfrös, syntes till, var hoppet att få återse dem ganska ringa, och det var sålunda en glad öfverraskning, när de omkring den 20