Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1868, sida 3

första försöket och detta lyckats öfver förväntan har hon fått repetera det redan några gånger till mycken lättnad för min kassa, men till stor förtret för rågbrödet, som sålunda finner sig degraderadt. Kokning. En insändare till Bohusläns tidning föreslår ait i våra kök införes ett af honom under en längre tid nöjaktigt bepröfvadt matkokningssätt, hvarigenom bränsleåtgången minskas med fem sjettedelar emot eljest, på samma gång som maten blifver både kraftigare och smakligare, aldrig minskas genom pösning eller inkokning, aldrig behöfver tillspädas, aldrig förorenas genom sot o. d., aldrig vidbrännes, aldrig afsätter bottenskofvor, nöter föga koppar och förtenning, (att ej tala om uppkommande skedsförstöring vid skofvors uppskrapning) och kanske det förnämsta, hvad grötkokning angår, upptager icke köksans tid genom vanlig långsam röring och tillsyn. Huru dermed tillgår, beskrifver insändaren sålunda: Man tager en balja, en låda eller dylikt, som är sex tum djupare och tre tum vidare än den kittel eller gryta, som vanligen nyttjas. (Gagnas derjemte ett ovalt kokkärl, behöfves härtill ännu en balja, för att ej behöfva rubba den förra.) Häri lägges nu helst fint hårdvallshö, som packas till tre tums höjd. Derpå sättes kokkärlet, omkring hvilket ock packas hö till jemt med dess öfre kant. Sedan denne kokningsredde är färdig för månader, ja år om man har brist på färskare hö, lyftes kitteln öfver vanlig spiseld med t. ex. för gröt det mått gryn, mjölk eller vatten, som hushållet vanligt begagnar, hvarefter ett fullständigt sjuduppkok gifves, hvarpå kitteln, efter några hastiga och grundliga omrörningar, genast nedsättes i baljan och tättäckes öfver kittelns lock med en liten kudde till de tre återstående höjdtummen under baljan. (I stället härför har insändaren, i och för snygghet och lättvindighet, låtit madrassera en fast tättäckningsdyna inunder å baljans lock, som derjemte blifvit försedt med gångjern och hasp för dess tätklämning.) Efter trenne timmar är gröten nu kokt och så het, som om pigan härunder ansträngt sig med den ifrigaste omröring vid den största bränslesköfling härtill. Risgrynsgröt käns dock bäst efter fyra timmar. Den kokputtrande imhinna, som vid lockets aflyftning öfver gröten sig lägrat, försvinner genast för slefven under dess uppösning. På enahanda sätt förfares vid kokning af soppa, kål, ärter, välling, pudding, o. 8. v. blott med den skillnad, att någon omröring efter uppkokningen härvid ej behöfves, men väl den vanliga skumningen, samt att morötter, palsternackor, rötter m. m. på vanligt sätt tärningskurna iläggas först näst efter skumningen före det kitteln sjudande flyttas i baljan, då elden i spisen genast kan släckas. Efter tre timmars kokning på detta sätt utan eld i någon afsides vrå i köket, finner man anrättningen alldeles färdig, samt de största köttoch fläskstycken fullt genomkokta, utan att de sönderfalla eller kännas ens hafva aftagit i värme eller godhet. Till potatiskokning behöfs ej mer än ungefär en timme, kaffe en qvart o. s. v. hvilket allt genom öfning kan lätt och genom erfarenhet mera fullständigt inhemtas, samt torde med tiden äfven kunna förbättras. Tänkom oss detta matkokningssätt — tillägger ins. till slut — begagnadt öfver hela riket! hvilken oerhörd vedoch tidsbesparing skulle icke härigenom uppstå! hvilken iättnad i vedbekymren serdeles för våra alldeles skoglösa trakters ofta genomfrusna befolkning! hvilken särskilda besparing i anslag till våra större matinrättningar, kaserner, häkten, sjukoch fattighus m. m., hvilken tröst för den arme arbetaren i allmänhet att utan användandet af hvarken någon serdeles kostnad, tid, möda eller omsorg och utan att behöfva under sin frånvaro riskera hus och hem och sina ofta små älskade tillsynare, kunna bereda sig utväg att vid sitt första inträde till dem i kojan få åtminstone en varm rätt, och äfven njuta af deras vederqvickelse deraf. RKS TRESTON ISTOTSTAARNRSTS SERNER ARTS JESSE